Tänk att man kan fästa sig så vid en liten katt. Matisse kom till mig för ca 2 månader sedan, då var han nog ca 8 veckor, mager, svart och inte så gullig. Men han tog mitt hjärta. Han hade ett utseende som de egyptiska katter som avbildats på pyramidernas tid. Kanske hade han gener från någon raskatt. Han borde nog ha hetat något annat mer ädelt egyptiskt. Gérard hade med honom en dag. Jag hade sagt att jag ville ha en svart katt. Han åt av hjärtans lust och var gång han hade ätit var magen som en liten kula som stod ut på var sida om hans magra kropp. När man klappade honom på ryggen kände man varje kota. Men han la på hullet utan att bli tjock.
Så försökte Gérard och jag att börja vänja hunden, Hobbe, vid att det nu skulle finnas en katt i huset. Hobbe får aldrig gå in så Matisse hade en fredad zon inomhus. Vi trodde nog att det skulle gå, så småningom. Matisse smet ut varje morgon medan jag såg efter att Hobbe inte rusade efter honom. Hobbe stod så småningom kvar på verandan medan Matisse åt gräs eller bara slickade av vattnet på de tjocka gräs-bladen.
I torsdagskväll när vi kommit hem från Kimpese hade jag besök och när personen skulle gå öppnade jag verandadörren och framför mina fötter smet Matisse ut. Utanför dörren stod Hobbe som bara högg till. Jag försökte förtvivlat öppna käkarna på Hobbe, men utan resultat, den lilla katten skrek och försökte förtvivlat komma loss. Jean, min nattvakt, kom och slog på Hobbe och till sist släppte han taget. Matisse sprang åt sidan och när jag skulle ta upp honom såg jag till min fasa att ena ögat hängde utanför. Jag lyfte upp honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ropade igen på Jean som fick hålla honom på bordet medan jag rusade in. Jag ringde på vännerna från Sverige som befann sig på Nzo Binati. Ingvar och Torgny kom. Det var Torgny som fick "put him out of his misery". Jag storgrät. Hur kan man gråta så för en liten katt?
Nu tänker jag på Matisse varje gång jag går till dörren och Hobbe har jag svårt för nu. Han har förstått att jag är sur på honom, men han förstår givetvis inte varför.
Naturligtvis är detta petitesser när man tänker på människors situation i det här landet. Men jag tror att vi alla har behov av att ha en sfär där vi mår bra och Matisse var en del av den sfären för mig och därför betydelsefull.
Nu har Jean begravt Matisse mitt i gräsmatten. Jag satte några kvistar med Hibiscus igår och idag har Jean planterat ett träd, en akacia på platsen till minne av Matisse. En del säger att djur inte har någon själ och därför inte skulle ha något evigt liv. Men hur kan Gud ge oss en himmel där djuren saknas.....???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar