Söndagmorgon

Sitter på verandan, njuter av förmiddagen, tar en kopp caffe latte, den viktigaste lyxen som jag unnar mig. Jag har tagit med en expresso och latte maskin, bara för att upptacka att man kunde köpa nästan exakt samma här...

Jo, då Titti kom fram, sent på kvällen dygnet efter. Vi var ute på Ndjiliflygplatsen och hämtade henne. Vi var två Landcruizers från kyrkan. Så när vi hämtat våra passagerare körde vi i konvoj tillbaka genom ett väldigt tomt Kinshasa kl. 01-02 på natten. Chaufförerna ville verkligen inte köra ensamma. När vi kom till vårt hus erbjöd jag vår chaufför att ta bilen hem, men inte ens det ville han. Så han fick sova över i gästrummet. Det finns alltså fortfarande en stor rädsla för vad som kan hända.

Problemet är alla soldater som inte fått sin lön och vars enda betalningsmedel är att hota folk med vapen och råna.

Titti Hilton i Cameroun

Typiskt! När Titti nu skulle flyga ensam till Kinshasa så fastnar hon i Cameroun (=Kamerun) på grund av ett fel på planet. Mellanlanda skulle man, men man kom aldrig vidare för en "fuite de carburant", bensinläcka. Det är ju en fantastiskt tur att de inte fortsätter med ett sådant fel. Där satt jag, Matthieu, en god vän och så chauffören och väntade på flygplatsen, men inget plan och ingen Titti. Då är det ganska fantastiskt med mobiltelefon. Titti ringer med sin speciella signal. Hon har själv spelat in den på min telefon: "Mamma de e Titti som ringer, svara då, mamma de e Titti som ringer, svara då...." Mamma, vi har inte lämnat Yaounde ännu, det verkar vara ett problem.

Sedan utväxlade vi en mängd samtal, där jag fick en del information av Brussel Airlines i Kinshasa och hon fick en del av kabinpersonalen. Så småningom fick vi veta att passagerarna skulle gå av planet. Men Titti ombads stanna med kabinpersonalen, hon hade assistans, tack vara att hon är under 18 år. Sedan "seglade" hon förbi den uppretade skaran av passagerare och fick följa flygvärdinnor och stewards till Hilton Yaounde, där hon fick eget rum. Wow! Pigg som en mört vaknade hon idag och berättade att hon skulle äta frukost 08.30 tillsammans med personalen i Hiltons frukostmatsal. Jag fick telefonsamtal från kabin-chefen igårkväll som meddelade mig var de befann sig och att hon hade ansvar för Titti och idag har jag fått flera sms om läget och att flyget förväntas komma ikväll ca 23.10 till Kinshasa.

Så vår 17-åriga dotter är i Yaounde, Cameroun, Calle i Skummeslöv, Gabriel i Malmö (haur du sitt Malme haur du sitt varlden) och jag i Kinshasa, DRC.

De´ e´måndagmorgon...

.. och mitt huvud känns så tungt.

Fast inte av samma skäl som för Povel Ramel. Det är ju torrperiod, men himlen är tung, heltäckande skyar, ingen sol. Igår regnade det till och med, vilket är ytterst ovanligt i augusti. Regnen ska inte komma förrän i oktober. Jag har alltid varit påverkad av lufttrycket, jag borde ha en barometer här. Det är ett släktdrag, mina systrar har det likadant.

Ny vecka, lite tungt, eftersom det är så mycket att göra. Men jag längtar absolut inte härifrån. Har så underbara kollegor så jobbet är roligt. Bara frustrerande att inte hinna med allt man vill.

Här i Kinshasa fortsätter den intressanta rättsprocessen att finna vem som mördade en av MLCs ledare. Igår visade man på TV hur hans säkerhetsvakt fick demonstrera hur han satt i bilen och vad som hände i en rekonstruktion, alla advokater, domare, jury var på plats för att bilda sig en uppfattning om hur det gick till. Det handlar om huruvida det enbart var ett väpnat rån eller om det faktiskt var ett politiskt mord. Det finns mycket underligt i det hela. Befolkningen i gemen är nog övertygad om att det låg politiska skäl bakom. Det är guvernören i Kinshasa som av en av de tillfångatagna förövarna hävdar ska ha gett order om överfallet. Överfallet skedde i mitt bostadskvarter.... Vi får väl se om sanningen kommer fram...

Tid

Tid ett relativt begrepp. Tiden går snabbare ju äldre man blir. Hur går det ihop med att tid är det enda vi har, eller är det bara stunden just nu.

Just nu är jag så frustrerad över att inte hinna med allt som måste hinnas med. Är livet bara arbete? Oftast här i Kongo så känns det faktiskt som att det är stunden just nu och människan framför mig som är det viktigaste. Men omvärlden kryper allt närmre på här också. E-mail, telefon, Skype..... allt gör att det snurrar fortare och fortare. Posten är det enda som blivit sämre även här. För två veckor sedan fick jag post från före jul, inklusive min deklarationsblankett som skulle varit inlämnad för den 2 maj. Jag har nog blivit skönstaxerad. Ska försöka få kontakt med myndigheten för att förklara att jag inte med flit låtit bli att deklarera.

Kommunikationen går snabbare, men det faktiska livet kan inte levas snabbare. Det tar tid här för att göra saker. Vägarna tillåter inte att man snabbt kan ta sig från A till B så att man kan undersöka allt som till exempel biståndsorganisationerna hemma i Sverige vill ha svar på. Visst är det ok att man skärper kontroll och krav så att pengar inte hamnar på fel ställe. Men var finns förståelsen för att inte allt kan göras i den hastighet som Sverige önskar.....

Hela den här veckan har gått åt till utvärdering, revision. Jag och projektledaren här i Kongo har jobbat som små blå. Han har jagat fakturor från olika företag som man betalat, kvittona finns men inte själva fakturan. De måste fram, chauffören jagar mellan kontoren i Kinshasa och revisionsfirman. Så blir allt klart och så tror vi att vi kan pusta ut och fortsätta med nästa sak. Men då kommer frågorna igen. Har ni gjort en förundersökning som gör att ni kan mäta enligt de indikatorer ni angett i ansökan, hur kan ni veta att det är si eller så? Var ska resten av pengarna komma ifrån när ni söker 25% av kostnaden för att köpa en bil? Var finns stadsplanen och fastighetskartan för tomten där ni ska anlägga fotbollsplanen för ungdomsprojektet... osv osv

Om jag vill köpa en bil i Sverige och ber att få låna 25 % av kostnaden, måste då banken veta vem som står för de 75 %???

Vi ska snart sätta igång och jobba igen och försöka svara på alla frågorna. Jag beundrar särskilt min kollega som orkar svara om och om igen på olika biståndsgivares alla frågor. Han vill jobba för att förbättra situationen i landet. Han borde vara utled på att vara beroende av dessa biståndsgivare som säger att behoven ska komma från "basen" men sedan ändå bestämmer vilka behov man vill ge pengar till, trots "basens" uttalade egna behov....

Ja, ja, jag ska ta mig samman snart och börja om igen..... med jobbet......

La journée de parents

Idag är det föräldrarnas dag här i Kongo. Så det är en röd dag. Vad gör man då för att fira sina föräldrar? Jo, man går till kyrkogården och gör fint sina föräldrars grav. Här växer ju gräset eller ogräset så oerhört snabbt och högt att alla kyrkogårdar efter några månader ser ut som savannen. Det finns ingen kyrkogårdsförvaltning här så allt vilar på familjen om det ska bli fint. Idag röjer man ogräset och gör fint på graven, kanske placerar man en ny plastblommekrans i starka färger, säkert häller man också lite nsamba, palmvin, rättar till det som trillat, en vinflaska eller en balja. Ceremonin sköts av de barn som kallas bana bambuta, barn till en pappa, eller barn till en mammas bror. Man skjuter också ett skott innan man går in på gravplatsen, för att blidka förfädernas andar. Om man inte skött sitt uppdrag finns risken att det går en illa. Den som förlorar sitt jobb eller blir sjuk, funderar över om det kan bero på att man inte var med och iordningsställde graven. Då får man söka upp den äldste bland bana bambuta och be honom ordna vissa ceremonier så att man kan be om förlåtelse. Om man sköter sitt uppdrag får man i gengäld välsignelse och lycka i livet.

Jag sänder en tanke till mina förfäder, man blir påmind om familjens betydelse här. Jag måste vara lite afrikan, som min man säger, eftersom jag gillar att gå till kyrkogården hemma i Sverige.

Men den 1 augusti är också min och Carls förlovningsdag. För 34 år sedan på en bergssluttning i Norge bytte vi ringar. Inget tramsigt amerikanskt fjanteri med en överraskning från en pojkvän som helt plötsligt presenterar en ring. Utan det var ett beslut som tagits gemensamt, pengarna hade sparats för att vi tillsammans skulle byta ringar som man gör i Sverige. Vi lovade varandra till varandra. Det tycker jag är viktigt att fira. Så förhoppningsvis får Calle en blombukett från mig idag. Han ringde i morse och gratulerade mig och oss. Puss!