La journée de parents

Idag är det föräldrarnas dag här i Kongo. Så det är en röd dag. Vad gör man då för att fira sina föräldrar? Jo, man går till kyrkogården och gör fint sina föräldrars grav. Här växer ju gräset eller ogräset så oerhört snabbt och högt att alla kyrkogårdar efter några månader ser ut som savannen. Det finns ingen kyrkogårdsförvaltning här så allt vilar på familjen om det ska bli fint. Idag röjer man ogräset och gör fint på graven, kanske placerar man en ny plastblommekrans i starka färger, säkert häller man också lite nsamba, palmvin, rättar till det som trillat, en vinflaska eller en balja. Ceremonin sköts av de barn som kallas bana bambuta, barn till en pappa, eller barn till en mammas bror. Man skjuter också ett skott innan man går in på gravplatsen, för att blidka förfädernas andar. Om man inte skött sitt uppdrag finns risken att det går en illa. Den som förlorar sitt jobb eller blir sjuk, funderar över om det kan bero på att man inte var med och iordningsställde graven. Då får man söka upp den äldste bland bana bambuta och be honom ordna vissa ceremonier så att man kan be om förlåtelse. Om man sköter sitt uppdrag får man i gengäld välsignelse och lycka i livet.

Jag sänder en tanke till mina förfäder, man blir påmind om familjens betydelse här. Jag måste vara lite afrikan, som min man säger, eftersom jag gillar att gå till kyrkogården hemma i Sverige.

Men den 1 augusti är också min och Carls förlovningsdag. För 34 år sedan på en bergssluttning i Norge bytte vi ringar. Inget tramsigt amerikanskt fjanteri med en överraskning från en pojkvän som helt plötsligt presenterar en ring. Utan det var ett beslut som tagits gemensamt, pengarna hade sparats för att vi tillsammans skulle byta ringar som man gör i Sverige. Vi lovade varandra till varandra. Det tycker jag är viktigt att fira. Så förhoppningsvis får Calle en blombukett från mig idag. Han ringde i morse och gratulerade mig och oss. Puss!