1 USD = 797 FC
100 FC = 1 SEK
Häromdagen fladdrade kursen mellan 740 och 840.
tisdag 19 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Brazzaville vs Kinshasa
I veckan som gick var vi över i Brazzaville. Det är skön omväxling. Staden är bara en tiondel så stor som Kinshasa. Trafiken mer ordnad och det är lätt att ta en taxi dit man vill för en billig penning. Vi hade med oss Elin, Tittis kompis, som är på besök för att se lite av Tittis verklighet och förstå något om de båda Kongo.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)