har just gjort färdigt programmet för en grupp svenskar som kommer på söndag. Det är ganska många telefonsamtal som måste till för att få ihop ett program och inte minst logistiken. Men nu är det i princip klart.
Skulle önska att jag fick mer tid att själv arbeta, visst är resorna en del av arbetet. Men jag vill förbereda undervisning, skapa och utveckla kontakter här.
Visst är det viktigt att hjälpa till med besök från Sverige, det är en del av "marknadsföriingen" av det vi gör tillsammans här i Kongo. Men resurserna är begränsade och man behöver tänka efter hur man bäst utnyttjar dem.
Nu ska jag strax hem, sitta i bilkön på Boulevard de 30 juin och ondgöra mig över kineserna som kapat alla träden för att bredda vägen. Ingen skugga för dem som väntar på bussar och andra transportmedel och så klart mindre hjälp att syresätta den smutsiga luften i Kinshasa.
Visar inlägg med etikett Kinshasa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kinshasa. Visa alla inlägg
fredag 8 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
40 graders skillnad och lite till.....
Så är vi tillbaka i Kinshasa igen efter en härlig jul- och nyårshelg i Sverige. Men det var inte helt enkelt för kroppen att anpassa sig till temperaturbytena. Först hem till Sverige från 30 grader i Kinshasa till ca - 9 grader på Kastrup. Calle hade längtat efter att frysa, men det gick snabbt över. Sedan komma tillbaka hit från -17 som det var vid nyår och så till 32 grader som det var här på kvällen den 5 januari när vi landade. Som väl var hade vi ström när vi kom hem till vårt hus. Men enligt Jean som arbetade den kvällen hade strömmen bara varit tillbaka i två timmar när vi kom hem vid 21-tiden.
Vi hann med att fira syster som fyllde 50 år, härligt att träffa såväl "tjocka släkten" som goda vänner.
Sedan julhelg med storfamiljen på alla håll och kanter. Ibland är det som ett stort familjedrama, men ganska spännande, man vet liksom aldrig vad som kan hända. Men för det mesta fantastiskt roligt att ha en stor familj.
Calle fick också döpa ännu ett syskonbarn, denna gång lille Viktor. Det är underbart roligt att se hur de nya familjemedlemmarna föds och växer upp. Titti har nu många små kusinbarn att passa och fler är på väg. Hon njuter.
Nyår firade vi med grannar och kollega från Danmark. Så skönt och trevligt, förutom att spisen inte ville fungera, inte heller värmen. Calle kollade alla proppar och bytte för säkerhetsskull, men det ville inte ändå. Till sist fick vi göra gratängen hos en av grannarna och så köttet hos den andra grannen. På morgonen den 1 januari 2010 var det riktigt kallt. Men när elbolaget kom var det lite förargligt att det trots allt var en propp. Men skönt att det inte var svårare än så att fixa. Så då kunde vi få varmt i huset igen.
Den 2 januari, fast han är född den 1a, firade vi Gabriel i familjen, roligt att få träffa honom lite. Det är spännande med vuxna barn.
Nu tillbaka i Kinshasa, varmt men härligt.
Vi hann med att fira syster som fyllde 50 år, härligt att träffa såväl "tjocka släkten" som goda vänner.
Sedan julhelg med storfamiljen på alla håll och kanter. Ibland är det som ett stort familjedrama, men ganska spännande, man vet liksom aldrig vad som kan hända. Men för det mesta fantastiskt roligt att ha en stor familj.
Calle fick också döpa ännu ett syskonbarn, denna gång lille Viktor. Det är underbart roligt att se hur de nya familjemedlemmarna föds och växer upp. Titti har nu många små kusinbarn att passa och fler är på väg. Hon njuter.
Nyår firade vi med grannar och kollega från Danmark. Så skönt och trevligt, förutom att spisen inte ville fungera, inte heller värmen. Calle kollade alla proppar och bytte för säkerhetsskull, men det ville inte ändå. Till sist fick vi göra gratängen hos en av grannarna och så köttet hos den andra grannen. På morgonen den 1 januari 2010 var det riktigt kallt. Men när elbolaget kom var det lite förargligt att det trots allt var en propp. Men skönt att det inte var svårare än så att fixa. Så då kunde vi få varmt i huset igen.
Den 2 januari, fast han är född den 1a, firade vi Gabriel i familjen, roligt att få träffa honom lite. Det är spännande med vuxna barn.
Nu tillbaka i Kinshasa, varmt men härligt.
onsdag 4 november 2009
igen och igen och igen
Jag vet inte hur många gånger vi svurit ve och förbannelse över elektriciteten här i Kinshasa. Men nu gör jag det igen. Även när strömmen är på så är den så svag att inte ens en vanlig dator kan hållas igång, ännu mindre en luftkonditionering. Våra små bärbara datorer klarar det hela genom sitt batteri, som väl är. Men det är så fruktansvärt tröttsamt och tar på "nerverna". Jag förstår inte kongoleserna som står ut med detta system trots att de vet att fallen i Inga skulle kunna klara mer än Kongos försörjning. Men man anpassar sig....
Fast det finns de som säger att bägaren snart flödar över. Häromdagen var det en incident på gatan utanför vårt kontor. En officer behandlade en person illa. Vanligtvis brukar de kunna uppföra sig i stort sett hur som helst för att de är militärer och då inte minst officerare. Men den här gången var det annorlunda, enligt min sagesman, folk opponerade sig mot honom och började närma sig för att protestera. Så officeren förstod att inte insistera, utan ge sig därifrån. Min vän sa att snart kommer folk att reagera på allvar.
Jag tycker mig dock ha hört det förr... Ibland skulle jag önska att man inte var så tålmodig här.
Fast det finns de som säger att bägaren snart flödar över. Häromdagen var det en incident på gatan utanför vårt kontor. En officer behandlade en person illa. Vanligtvis brukar de kunna uppföra sig i stort sett hur som helst för att de är militärer och då inte minst officerare. Men den här gången var det annorlunda, enligt min sagesman, folk opponerade sig mot honom och började närma sig för att protestera. Så officeren förstod att inte insistera, utan ge sig därifrån. Min vän sa att snart kommer folk att reagera på allvar.
Jag tycker mig dock ha hört det förr... Ibland skulle jag önska att man inte var så tålmodig här.
fredag 23 oktober 2009
Dottern har klarat körkortet....
Hon är värd all beundran. Teoriprovet som alla brukar köra på för att man inte läser tillräckligt klarade hon galant. Det var det vi oroade oss mest för. Men som sagt, galant! Värre var det med uppkörningarna, och hon som har tränat i Kinshasa.... eller var det därför....
Nåväl hon hade haft en dam i min ålder under uppkörning 2 och 3 och som jag började undra om hon faktiskt var lite negativ för att min dotter råkar vara född svart. Usch, man vill inte tänka så, men ibland ligger tanken inte långt borta.
Här i Kinshasa kan man betala för att få sitt körkort, så det är ingen bedrift, bara en fråga om pengar. Ibland är det på något sätt tvärtom i Sverige. Som om man när man har en maktposition har behov av att visa att "du ska minsann inte tro att du är något".
När jag skjutsade Titti in till Halmstad för att köra upp för fjärde gången!!! Jag beundrar henne för att hon hade nerver för att klara det. Med Guds hjälp, sa hon. När hon hade gått ur bilen såg jag den där damen i min ålder gå mot en uppkörningsbil och med en annan stackars elev. Jag tutade på Titti och pekade. Hon vände sig om med sitt fantastiska leende och det kändes som att hon var full av förtroende.
En knapp timme senare fick jag sms: "Jag klarade det". Sen fick jag höra att hon och inspektören hade börjat prata om Afrika, Titti berättade om sina föräldrar som arbetar i Kongo, han berättade att han hade erfarenhet från Afrika. Sen körde hon upp och klarade sig alltså galant! Vad säger det?
Fy för sura medelålders kvinnor!!!!
Nåväl hon hade haft en dam i min ålder under uppkörning 2 och 3 och som jag började undra om hon faktiskt var lite negativ för att min dotter råkar vara född svart. Usch, man vill inte tänka så, men ibland ligger tanken inte långt borta.
Här i Kinshasa kan man betala för att få sitt körkort, så det är ingen bedrift, bara en fråga om pengar. Ibland är det på något sätt tvärtom i Sverige. Som om man när man har en maktposition har behov av att visa att "du ska minsann inte tro att du är något".
När jag skjutsade Titti in till Halmstad för att köra upp för fjärde gången!!! Jag beundrar henne för att hon hade nerver för att klara det. Med Guds hjälp, sa hon. När hon hade gått ur bilen såg jag den där damen i min ålder gå mot en uppkörningsbil och med en annan stackars elev. Jag tutade på Titti och pekade. Hon vände sig om med sitt fantastiska leende och det kändes som att hon var full av förtroende.
En knapp timme senare fick jag sms: "Jag klarade det". Sen fick jag höra att hon och inspektören hade börjat prata om Afrika, Titti berättade om sina föräldrar som arbetar i Kongo, han berättade att han hade erfarenhet från Afrika. Sen körde hon upp och klarade sig alltså galant! Vad säger det?
Fy för sura medelålders kvinnor!!!!
onsdag 19 augusti 2009
Tillbaka i Kinshasa
Första intrycket av att komma tillbaka är skönt, nu är jag på plats. Det är fortfarande torrtid och därför otroligt dammigt, brun-grå-gröna träd. Svalt på kvällar och mornar. I morse var det dimma i dalen utanför vår terrass, vackert.
Titti har börjat skolan hemma i Sverige och skriver att första dagen var jätte-rolig. Underbart för en mamma på distans.
Huset är sig likt. Mique blev jätteglad att se mig på typiskt hundvis. Vakten Gérard gav mig stora kramen och katterna ville ha mat.
Kinshasa är lugnt för alla som undrar. De största problemen är i öst, som vanligt, höll jag på att säga. Men i tidningen idag läser jag om att Angola skickar tillbaka tusentals kongoleser som varit i Angola av ekonomiska skäl. Men innan de sänds tillbaka över gränsen så berövas de alla sina tillhörigheter.
Titti har börjat skolan hemma i Sverige och skriver att första dagen var jätte-rolig. Underbart för en mamma på distans.
Huset är sig likt. Mique blev jätteglad att se mig på typiskt hundvis. Vakten Gérard gav mig stora kramen och katterna ville ha mat.
Kinshasa är lugnt för alla som undrar. De största problemen är i öst, som vanligt, höll jag på att säga. Men i tidningen idag läser jag om att Angola skickar tillbaka tusentals kongoleser som varit i Angola av ekonomiska skäl. Men innan de sänds tillbaka över gränsen så berövas de alla sina tillhörigheter.
söndag 17 maj 2009
Brazzaville vs Kinshasa
I veckan som gick var vi över i Brazzaville. Det är skön omväxling. Staden är bara en tiondel så stor som Kinshasa. Trafiken mer ordnad och det är lätt att ta en taxi dit man vill för en billig penning. Vi hade med oss Elin, Tittis kompis, som är på besök för att se lite av Tittis verklighet och förstå något om de båda Kongo.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
tisdag 27 januari 2009
Cinq Chantiers
Les cinq chantiers skrev jag om förra året. Det var de fem områden som Kabila skulle satsa på för Kongo. "De fem arbetsplatserna", eller byggplatserna. Det lät ju så bra, satsa på infrastruktur, skola och hälsovård m.m. De som följer Kongo via internet, radio och TV har kunnat se hur massor av maskiner av olika slag, mest för vägarbete och byggen, har fraktats till Kinshasa från hamnstaden Matadi. Men sedan har de hamnat på någon uppsamlingsplats för man har inte sett något egentligt arbete.
Cinq chantier, har blivit en visa här i Kinshasa. Man skojar om det när man kör på gator som har fler hål än asfalt, eller när man ser någon som bygger själv, eller när man ser en kines på gatan.
Nu har man iallafall börjat arbetet på den stora paradgatan, Boulevard de 30 juin, mitt inne i centrum. Man tar bort mittpartiet som varit planterat med tjusiga palmer och så ska man på det viset bredda boulevarden, kanske blir det tre filer. Arbetet går faktiskt ganska fort framåt. Men sen då, undrar vi nu. Kommer pengarna att ta slut eller kommer man att fortsätta med resten av vägnätet som behöver förbättras, gator behöver breddas för att kunna svälja all trafiken, annars blir det ändå trafikstockningar till och från boulevarden.
Banker växer upp som svampar ur jorden också. Nu har vi flera uttagsautomater i Kinshasa, men man kan bara ta ut 500 USD och på andra enbart 200 USD. Det blir dyrt när man får betala mellan 40 och 90 SEK per uttag.
Hus byggs det också. En del menar att det är alla de från östra Kongo som finns i parlament och regering och i administrationen som nu har gott om pengar och försöker bygga så länge de sitter kvar vid köttgrytorna. Det byggs över hela Kinshasa, med tjusiga material, pelare och utsprång. Man undrar ibland över vilka resurser det faktiskt måste finnas.
Cinq chantier, har blivit en visa här i Kinshasa. Man skojar om det när man kör på gator som har fler hål än asfalt, eller när man ser någon som bygger själv, eller när man ser en kines på gatan.
Nu har man iallafall börjat arbetet på den stora paradgatan, Boulevard de 30 juin, mitt inne i centrum. Man tar bort mittpartiet som varit planterat med tjusiga palmer och så ska man på det viset bredda boulevarden, kanske blir det tre filer. Arbetet går faktiskt ganska fort framåt. Men sen då, undrar vi nu. Kommer pengarna att ta slut eller kommer man att fortsätta med resten av vägnätet som behöver förbättras, gator behöver breddas för att kunna svälja all trafiken, annars blir det ändå trafikstockningar till och från boulevarden.
Banker växer upp som svampar ur jorden också. Nu har vi flera uttagsautomater i Kinshasa, men man kan bara ta ut 500 USD och på andra enbart 200 USD. Det blir dyrt när man får betala mellan 40 och 90 SEK per uttag.
Hus byggs det också. En del menar att det är alla de från östra Kongo som finns i parlament och regering och i administrationen som nu har gott om pengar och försöker bygga så länge de sitter kvar vid köttgrytorna. Det byggs över hela Kinshasa, med tjusiga material, pelare och utsprång. Man undrar ibland över vilka resurser det faktiskt måste finnas.
fredag 26 december 2008
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR
“So get up, take the child and his mother and escape to Egypt, and stay there until I tell you to leave. Joseph got up, took the child and his mother, and left during the night for Egypt.” (Matt 2:13b-14)
It is difficult to imagine how many people will be wandering about or crossing frontiers during this Christmas. Only here in Congo, since September this year, another 250.000 are “on the road”. “Displaced due to the war” is what they are called. However, this year our prayers and thoughts are in favor of those who once fled war and threats of violence or forced recruitment and who now are “sent back home”, to Kongo, by the Swedish Office of Migration.
“Home”, is that in the East where the houses were looted and burnt and where your wife was killed because she couldn’t say where you were? “Home” is that where your son disappeared seven years ago? And you have no idea whether this, now 13 year old, boy is dead or alive.
Or is “home” Kinshasa, where the International Airport is located, some 1000 miles from where you fled? Where people are suspicious of you because you speak Swahili instead of Lingala, where your name is different and maybe also your looks. Can Kinshasa, this huge African melting-pot where the unemploy-ment rate is 80%, where public schools and hospitals are non-functional ever be home?
Well, we don’t know. We pray that those with whom we are in contact shall remain in good spirit and survive Christmas. We pray that support groups in Sweden shall have success but most of all we pray for peace, sustainable peace and reconstruction in eastern Congo, so that fleeing will no longer be necessary.
And we invite You to take part in our prayers. As you celebrate His birthday, and think about Him as one of the world’s millions of refugees, we invite You to pray and act in favor of refugees near you.
May 2009 be a year of Peace and Hope
not only for You
but for the whole world
Anne, Carl, Gabriel o Laetitia Sundberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)