Sitter med utsikt över den magnifika Kongofloden, ännu en kväll. Ångorna stiger över vattnet, förstår inte riktigt fenomenet, vad är kallast vattnet eller luften strax ovanför. Luftfuktigheten är i alla fall mycket hög. Det rinner från min panna och jag svettas på armarna och över handryggen. Det är nog den obehagligaste svettning jag vet. Handlovarna som vilar mot datorn är våta. Ändå sitter jag stilla. Syrsorna, eller cikadorna, har redan börjat sin kvällssång. Fast de som brukar störa samtalet här precis framför verandan är ännu så länge tysta. Kanske de tar hänsyn till den mundele som älskar att sitta i lugnet och skymningen och njuta av den stora floden.
På andra sidan ser jag delar av Kinshasa. Nu vet jag vad som finns där på andra sidan kullen. När vi bodde här på 80- och 90-talet visste jag inte det. Kinshasa är demystifierat för mig. Det är det dock inte för alla kongoleser. Chauffören jag brukar anlita, har aldrig varit i den stora staden på andra sidan floden. Han har tagit till sig att min man Calle har sagt till honom att man bör ha en vän i Kinshasa innan man ger sig dit, så att man inte råkar illa ut.
När jag är färdig med dessa få rader så har mörkret nästan helt fallit. Solnedgången är en kort lycka vid de här breddgraderna. Och även cikadorna kommer närmre, snart öronbedövande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar