Min mamma, jag och mina systrar förlorade vår pappa i våras. Naturligt säger en del, han var ju ändå 80 år. Men de som stod honom nära sörjer liksom vi, för han var mitt i livet. Han levde för framtiden.
Men nu gäller det mamma. Pappa skyddade mamma i mycket, bl a ville han inte att det skulle märkas att hon blev alltmer dement. Men nu märks det. Mamma saknar sin själs älskade, hon kan inte förstå varför han skulle dö först, det borde varit hon, säger hon.
Mamma vill så klart bo kvar i deras gemensamma hus och jag önskar verkligen att det kunde vara så. Men hon behöver sällskap. Allra helst skulle jag vilja hitta någon som kunde vara hos henne, ev. bo hos henne och vara hennes sällskap. Hemtjänsten är underbar, de är så rara mot henne och tittar till henne flera gånger om dagen. Men tänk om de hade tid att sitta ner och prata... Men det får de inte, dvs hinner inte på grund av hur arbetet är organiserat.
När vi har försökt att hitta ett annat boende för mamma så blir det väldigt märkligt. I somras tackade vi nej till en "lägenhet" och har nu hamnat på svarta listan hos kö-samordnaren. Det som var skälet till vårt nej var att vår kära mamma aldrig skulle ha hittat till matsalen på hemmet. Hennes ev lägenhet låg på andra våningen och en massa "kringelikrokar från" matsalen och ingången till hemmet. Det angav vi som skäl till vårt nej. Men se, det hade inte handläggaren, som nu slutat, berättat för kö-samordnaren, som vi inte visste fanns..... känns det igen? Det är tydligen inte meningen att mamma och många andra med henne ska få den hjälp och stöd som hon behöver, har betalat skatt för och förtjänar. Är detta välfärdssamhället Sverige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar