Förra veckan var jag i Luozi. Vi skulle jobba med kyrkans projektkoordination för att sammanställa det nya femårsprogrammet. Samtidigt ville vi se hur situationen var efter polisens insats mot Bundu dia Kongo.
Det fanns polisiära styrkor kvar. Enligt befolkningens intryck var dessa militärer i polisens uniform. De flesta talar inte kikongo utan swahili vilket innebär att de kommer från östra Kongo.
Flera hus i Luozi hade brännts ner i jakten på BDK:s medlemmar. Tyvärr drabbade detta minst lika många "vanliga" människor. Vi besökte ett par av dessa människor. För att nå dem fick vi be om lov av polisen att passera en avspärrning. Jag träffade den gamle pensionerade pastorn och hans fru framför deras kökshus som de nu bodde inklämda i efter att deras hus bränts ner. Hur ska de ha råd att bygga upp sitt hus igen. Staten tar inget ansvar. Pensionen får de inte ut heller.... De var helt förtvivlade. De råkade bara bo i närheten av BDK:s samlingsplats. De hade flytt ut i skogen när polisen började skjuta och när de kom tillbaka sa polisen att om de inte hade flytt så hade man inte bränt deras hus. Vad svarar man på den logiken?
På flera håll i Bas-Congo sköt man rakt in i folkmassan. Flera dödades, men inte heller det vill regeringen kännas vid. Det är enligt regeringen lögner som BDK sprider ut.
fredag 11 april 2008
söndag 30 mars 2008
Matisse är död
Tänk att man kan fästa sig så vid en liten katt. Matisse kom till mig för ca 2 månader sedan, då var han nog ca 8 veckor, mager, svart och inte så gullig. Men han tog mitt hjärta. Han hade ett utseende som de egyptiska katter som avbildats på pyramidernas tid. Kanske hade han gener från någon raskatt. Han borde nog ha hetat något annat mer ädelt egyptiskt. Gérard hade med honom en dag. Jag hade sagt att jag ville ha en svart katt. Han åt av hjärtans lust och var gång han hade ätit var magen som en liten kula som stod ut på var sida om hans magra kropp. När man klappade honom på ryggen kände man varje kota. Men han la på hullet utan att bli tjock.
Så försökte Gérard och jag att börja vänja hunden, Hobbe, vid att det nu skulle finnas en katt i huset. Hobbe får aldrig gå in så Matisse hade en fredad zon inomhus. Vi trodde nog att det skulle gå, så småningom. Matisse smet ut varje morgon medan jag såg efter att Hobbe inte rusade efter honom. Hobbe stod så småningom kvar på verandan medan Matisse åt gräs eller bara slickade av vattnet på de tjocka gräs-bladen.
I torsdagskväll när vi kommit hem från Kimpese hade jag besök och när personen skulle gå öppnade jag verandadörren och framför mina fötter smet Matisse ut. Utanför dörren stod Hobbe som bara högg till. Jag försökte förtvivlat öppna käkarna på Hobbe, men utan resultat, den lilla katten skrek och försökte förtvivlat komma loss. Jean, min nattvakt, kom och slog på Hobbe och till sist släppte han taget. Matisse sprang åt sidan och när jag skulle ta upp honom såg jag till min fasa att ena ögat hängde utanför. Jag lyfte upp honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ropade igen på Jean som fick hålla honom på bordet medan jag rusade in. Jag ringde på vännerna från Sverige som befann sig på Nzo Binati. Ingvar och Torgny kom. Det var Torgny som fick "put him out of his misery". Jag storgrät. Hur kan man gråta så för en liten katt?
Nu tänker jag på Matisse varje gång jag går till dörren och Hobbe har jag svårt för nu. Han har förstått att jag är sur på honom, men han förstår givetvis inte varför.
Naturligtvis är detta petitesser när man tänker på människors situation i det här landet. Men jag tror att vi alla har behov av att ha en sfär där vi mår bra och Matisse var en del av den sfären för mig och därför betydelsefull.
Nu har Jean begravt Matisse mitt i gräsmatten. Jag satte några kvistar med Hibiscus igår och idag har Jean planterat ett träd, en akacia på platsen till minne av Matisse. En del säger att djur inte har någon själ och därför inte skulle ha något evigt liv. Men hur kan Gud ge oss en himmel där djuren saknas.....???
Så försökte Gérard och jag att börja vänja hunden, Hobbe, vid att det nu skulle finnas en katt i huset. Hobbe får aldrig gå in så Matisse hade en fredad zon inomhus. Vi trodde nog att det skulle gå, så småningom. Matisse smet ut varje morgon medan jag såg efter att Hobbe inte rusade efter honom. Hobbe stod så småningom kvar på verandan medan Matisse åt gräs eller bara slickade av vattnet på de tjocka gräs-bladen.
I torsdagskväll när vi kommit hem från Kimpese hade jag besök och när personen skulle gå öppnade jag verandadörren och framför mina fötter smet Matisse ut. Utanför dörren stod Hobbe som bara högg till. Jag försökte förtvivlat öppna käkarna på Hobbe, men utan resultat, den lilla katten skrek och försökte förtvivlat komma loss. Jean, min nattvakt, kom och slog på Hobbe och till sist släppte han taget. Matisse sprang åt sidan och när jag skulle ta upp honom såg jag till min fasa att ena ögat hängde utanför. Jag lyfte upp honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ropade igen på Jean som fick hålla honom på bordet medan jag rusade in. Jag ringde på vännerna från Sverige som befann sig på Nzo Binati. Ingvar och Torgny kom. Det var Torgny som fick "put him out of his misery". Jag storgrät. Hur kan man gråta så för en liten katt?
Nu tänker jag på Matisse varje gång jag går till dörren och Hobbe har jag svårt för nu. Han har förstått att jag är sur på honom, men han förstår givetvis inte varför.
Naturligtvis är detta petitesser när man tänker på människors situation i det här landet. Men jag tror att vi alla har behov av att ha en sfär där vi mår bra och Matisse var en del av den sfären för mig och därför betydelsefull.
Nu har Jean begravt Matisse mitt i gräsmatten. Jag satte några kvistar med Hibiscus igår och idag har Jean planterat ett träd, en akacia på platsen till minne av Matisse. En del säger att djur inte har någon själ och därför inte skulle ha något evigt liv. Men hur kan Gud ge oss en himmel där djuren saknas.....???
lördag 22 mars 2008
BDKs föreningstillstånd är indraget
Igår sammantträdde ministerrådet här i Kongo. Information har läckt ut att man beslutat att dra in BDKs "föreningstillstånd". Varje förening måste ha tillstånd från staten för att få lov att verka. Detta har nu BDK förverkat enligt ministerrådet.
Läs mer på Radio Okapi, FN-stödd radiostation som även svenska SIDA är med och stödjer: http://www.radiookapi.net/index.php?i=53&a=17636
Läs mer på Radio Okapi, FN-stödd radiostation som även svenska SIDA är med och stödjer: http://www.radiookapi.net/index.php?i=53&a=17636
fredag 21 mars 2008
Uppstått har Jesus, hurra, hurra, Han lever, han lever, han lever än,
Han lever, han lever, han lever än.
Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger där inne kvar, men själv är han inte där,
Själv är han inte där.
Glada tackar vi Jesus. Tack Herre att döden blir kort.
Vi ska få leva hos dig en gång. Du tar oss från döden bort,
Tar oss från döden bort.
Ny ska Gud göra mänskan, allt gammalt och trasigt blir bytt.
Himlar och jord ska förvandlas då när gud skapar allting nytt,
Gud skapar allting nytt.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra, Han lever, han lever, han lever än,
Han lever, han lever, han lever än. (Ps 520, Margareta Melin)
GLAD PÅSK
tisdag 18 mars 2008
Vad händer i Bas-Congo?
Medan omvärldens fokus är riktat på östra Kongo kan det ske märkliga saker nästan i skymundan i andra delar av detta enorma land.
Den 26 februari skickades statens kravallstyrka, Police d'Intervention Rapide, över floden till Luozi för att återställa ordningen i Bas-Congo. En religiös rörelse, Bundu dia Kongo (=Kongoförbundet) hade nämligen ersatt statens gränspolis och tulltjänstemän med sina egna adepter. "Vi är ju samma folk på båda sidorna om gränsen så varför ska vi behöva betala för att hälsa på våra släktingar i Kongo-Brazzaville?"
Bundu dia Kongo har skapat problem i provinsen, bl.a. är de emot såväl katolska kyrkan som den protestantiska kyrkan därför att dessa har fört in en västerländsk religion, en västerländsk Jesus. De har också protesterat mot att skolorna tar betalt av föräldrarna för viss del av barnens skolgång. Det står i lagen att det ska vara fri skolgång och så pryglar man de skolledare som försöker få föräldrarna att betala. Man bränner även häxor och trollkarlar, vilka man kan hjälpa till att hitta. Så det är en blandning av religiös och politisk rörelse. Ledaren Muanda Nsemi skapade även ett politiskt parti och genomförde en valrörelse som gav honom en plats i parlamentet, därmed har han politisk immunitet och kan inte åtalas för den oro hans rörelse skapar.
Att regeringen inte kan acceptera att dess gränser kontrolleras av en politisk/religiös rörelse är för gemene man helt begripligt. Men när polisen i sin nit att kväsa detta uppror själv bränner hus och skjuter in i deras samlingslokal, då går man över gränsen. Hur ska en sådan stat vinna förtroende? Det är många fler döda än vad som anges officiellt. FN undersöker för tillfället och har hittat några massgravar. Läs gärna FNs nyhetsorgan http://www.irinnews.org/Report.aspx?ReportId=77150, eller BBC
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/7299534.stm och även på Svenska Missionskyrkan http://www.missionskyrkan.se/templates/Page____7540.aspx
Risken finns att detta kommer att slå tillbaka på regeringen förr eller senare. Förtroendet för president Kabila minskar, om det redan inte nått botten.
Den 26 februari skickades statens kravallstyrka, Police d'Intervention Rapide, över floden till Luozi för att återställa ordningen i Bas-Congo. En religiös rörelse, Bundu dia Kongo (=Kongoförbundet) hade nämligen ersatt statens gränspolis och tulltjänstemän med sina egna adepter. "Vi är ju samma folk på båda sidorna om gränsen så varför ska vi behöva betala för att hälsa på våra släktingar i Kongo-Brazzaville?"
Bundu dia Kongo har skapat problem i provinsen, bl.a. är de emot såväl katolska kyrkan som den protestantiska kyrkan därför att dessa har fört in en västerländsk religion, en västerländsk Jesus. De har också protesterat mot att skolorna tar betalt av föräldrarna för viss del av barnens skolgång. Det står i lagen att det ska vara fri skolgång och så pryglar man de skolledare som försöker få föräldrarna att betala. Man bränner även häxor och trollkarlar, vilka man kan hjälpa till att hitta. Så det är en blandning av religiös och politisk rörelse. Ledaren Muanda Nsemi skapade även ett politiskt parti och genomförde en valrörelse som gav honom en plats i parlamentet, därmed har han politisk immunitet och kan inte åtalas för den oro hans rörelse skapar.
Att regeringen inte kan acceptera att dess gränser kontrolleras av en politisk/religiös rörelse är för gemene man helt begripligt. Men när polisen i sin nit att kväsa detta uppror själv bränner hus och skjuter in i deras samlingslokal, då går man över gränsen. Hur ska en sådan stat vinna förtroende? Det är många fler döda än vad som anges officiellt. FN undersöker för tillfället och har hittat några massgravar. Läs gärna FNs nyhetsorgan http://www.irinnews.org/Report.aspx?ReportId=77150, eller BBC
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/7299534.stm och även på Svenska Missionskyrkan http://www.missionskyrkan.se/templates/Page____7540.aspx
Risken finns att detta kommer att slå tillbaka på regeringen förr eller senare. Förtroendet för president Kabila minskar, om det redan inte nått botten.
söndag 3 februari 2008
Makt åt Kongos kvinnor!
Pouvoir aux femmes congolaises!
Det var vår biståndsministers budskap till Kongos ledning då hon var på officiellt besök i januari. Gunilla Carlsson höll tal på franska vid mottagningen på svenska ambassaden. Hon klarade det med den äran trots att hon nog inte är fransktalande.
Däremot kan man ju så här i efterhand undra om de pengar som svenska staten spenderade på fredskonferensen i Bukavu verkligen kom till någon verklig nytta. Massor med människor slogs om att få ut sitt "per diem", många vackra ord sades och till slut även ett dokument som efter en del trixande kunde skrivas under av alla. Det var ett problem för general Nkunda att den kongolesiska armén inte beskrevs som "belligérant". Men till sist lyckades man få alla underskrifter.
Men sen då. Det är nu, efteråt det gäller. Ska avtalet följas eller inte. Hur ska man lyckas att få de soldater som ursprungligen kommer från Rwanda att återvända. Vad har de att återvända till? I tidningarna idag talas det om östra Kongo som ett nytt Darfur....
Jag är böjd att hålla med Gunilla Carlsson, makt åt Kongos kvinnor. Jag tror faktiskt att det skulle bli bättre. Det är kvinnorna som föder familjen på alla sätt. De står för överlevnaden, medan männen i stor utsträckning står för våldet. Visserligen försöker en del män här att hävda att det även finns kvinnor som våldför sig på män..... Men antalet kvinnor på sjukhusen i östra Kongo med förstörda underliv, talar sitt tydliga språk.
Det var vår biståndsministers budskap till Kongos ledning då hon var på officiellt besök i januari. Gunilla Carlsson höll tal på franska vid mottagningen på svenska ambassaden. Hon klarade det med den äran trots att hon nog inte är fransktalande.
Däremot kan man ju så här i efterhand undra om de pengar som svenska staten spenderade på fredskonferensen i Bukavu verkligen kom till någon verklig nytta. Massor med människor slogs om att få ut sitt "per diem", många vackra ord sades och till slut även ett dokument som efter en del trixande kunde skrivas under av alla. Det var ett problem för general Nkunda att den kongolesiska armén inte beskrevs som "belligérant". Men till sist lyckades man få alla underskrifter.
Men sen då. Det är nu, efteråt det gäller. Ska avtalet följas eller inte. Hur ska man lyckas att få de soldater som ursprungligen kommer från Rwanda att återvända. Vad har de att återvända till? I tidningarna idag talas det om östra Kongo som ett nytt Darfur....
Jag är böjd att hålla med Gunilla Carlsson, makt åt Kongos kvinnor. Jag tror faktiskt att det skulle bli bättre. Det är kvinnorna som föder familjen på alla sätt. De står för överlevnaden, medan männen i stor utsträckning står för våldet. Visserligen försöker en del män här att hävda att det även finns kvinnor som våldför sig på män..... Men antalet kvinnor på sjukhusen i östra Kongo med förstörda underliv, talar sitt tydliga språk.
måndag 21 januari 2008
Malaria, amöbor och annat ...
Det är inget kul alls att drabbas av malaria, om nu någon till äventyrs trodde det. Sedan jag kom till Kinshasa i oktober förra året har jag haft förmånen att må bra ända tills i början av januari 2008. Ingen bra början på det här året.....
Vi var i Brazzaville, vår dotters födelsestad, på besök, när det "kom över mig". Det började med en allmän olustkänsla, svagt illamående, lite huvudvärk på morgonen. Jag mer eller mindre tvingade i mig lite frukost. Men vid 11-tiden var det kört. Vi hann knappt hem till vårt rum och toalett innan det började. För mig har det alltid börjat just så. Jag vände ut och in på kroppen ett antal gånger och insåg att jag inte skulle orka med att åka tillbaka över till Kinshasa som det var planerat. Sedan kom feber, men inte så allvarligt. Vi fick stanna ett dygn till i Brazzaville medan jag påbörjade en behandling med hjälp av Malarone.
Som om detta inte var nog har jag nu, 10 dagar senare drabbats av amöba. Jag som hela tiden svarat mina kära föräldrar att jag mår oförskämt bra, när de oroat frågat om min hälsa. Efter två dagar med diarré lämnade jag avföringsprov till närmaste klinik, inte enkelt i det tillstånd jag befann mig. Som väl var kunde jag ringa för att få besked två timmar senare. Jo då, de hade funnit "cystes", dvs amöba i viloform. Så kan de överleva väldigt länge. . .
Så då var det bara att fråga min kollega, doktorn, om behandling. Tål du Flagyl? - Ja, det tror jag, var mitt svar. Så nu fick jag mitt livs kalldusch. Jag har varit som en zombie i snart 5 dagar, fullständigt uttröttad, utan ork eller förmåga att ens ta minsta beslut. Fruktansvärt. För att inte tala om den "tradiga" smaken i munnen, metallisk kallas den på fackspråk. Inget smakar.
Men idag mår jag äntligen något bättre, åtminstone har jag bestämt mig för det. Oj, jag har minsann orkat ta ett beslut! Jag har också druckit min första caffe latte på 5 dygn vilket kanske har gjort sitt till och nu har jag den andra bredvid mig.
Förresten
GOD FORTSÄTTNING PÅ 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)