Är vi på väg mot en biskopskyrka?

Vi i rubriken är alltså Svenska Missionskyrkan. Läs insändaren i Dagen.

Décès de Bernard Kolélas, ex-Premier ministre et ancien maire de Brazzaville : Jeuneafrique.com

Décès de Bernard Kolélas, ex-Premier ministre et ancien maire de Brazzaville : Jeuneafrique.com

Det händer något....

...ibland blir man varse hur många fantastiska människor det faktiskt finns. Ibland ser man dem inte för man är så fokuserad på sin egen situation.

För massor med år sedan sjöng vi en sång i ungdomskören, av Olle Widestrand. Den har följande text:

Känns bördan tung du bär, hjälp en vän i nöd.
Är du missnöjd med ditt liv, bryt åt någon bröd.
Har du kanske svårt att tro, glöm dig själv en tid
Gör en annans nöd till din och du finner frid.
Endast den skall bliva rik, som har lärt sig ge.
Ty att giva är att få, stor välsignelse.

Jag är övertygad om att detta inte bara gäller om man har problem, utan om ens livsinställning är vänd mot andra människor så blir livet lättare.

Fast just idag känns det inte alls som att jag själv följer ovanstående råd. Det känns nämligen som att det inte finns någon strategi för det arbete jag ska göra här. Då blir det inte så lätt att jobba. Jag tycker att min energi bara försvinner ut, att det jag försöker åstadkomma blir mer eller mindre meningslöst. Min organisation tycks ha problem inte bara med pengar utan med att ha en plan för vad man vill åstadkomma.

Som väl är finns det ändå människor runt omkring mig som gör att jobbet ändå har någon mening. Det är dem jag tänker på. Som exempel kan nämnas en grupp på ca 15 personer som under ca ett års tid planerat för ett större seminarium om kyrkans kris och ekonomiska situation. De vill vara med och hjälpa till, de kallar sig kyrkans söner. För det är naturligtvis mest män. Men de säger åtminstone att de vill hitta kvinnor också som ska vara med och förändra världen, med början i den egna kyrkan. Då finns det hopp.

tankar i tomma intet

Ibland undrar jag över om man bara skickar ut sina tankar i tomma intet, när man bloggar. Är det bara en längtan att bli sedd som gör att man sitter framför sin dator och försöker formulera sig? Händer det något "där ute"? Finns det någon som läser? Är vi bara narcissistiska och navelskådare?

På väg till Luozi för Conseil Synodal

Imorgon är det dags igen att resa till Luozi och få ta färjan över den mäktiga Kongo-floden. Det är alltid ett äventyr. Ofta blir det problem därför att det är stora lastbilar fullastade eller snarare överlastade med apelsiner, fou-fou eller annat gods som också ska med och får problem när de ska upp på färjan eller av den.

Anledningen att det blir problematiskt är förutom överlastning att vattennivån är så olika. Det kan skilja någonstans mellan 5 och 10 meter i höjd. När det är som allra lägst, som syns härintill så är det då det brukar bli problem. Annars finns det en ramp som klarar kanske 5 meters höjdskillnad.

Det är en ny styrelse för CEC. Den valdes i somras vid synoden och detta är första sammanträdet. Det är också första sammanträdet med ny kyrkoledare, såväl nummer 1 som nummer 2 i hierarkin, vilket gör det extra intressant och spännande.

Med mig till Luozi åker också Ekonomichefen för kyrkan i Kongo-Brazzaville, han ska föreläsa om deras erfarenheter av att omstrukturera och få ordning på kyrkans ekonomi.

Calle är ute på stan för att hjälpa mig att handla vatten och kaffe, samt en extra lampa om strömmen inte fungerar, vilket den inte brukar göra.

Som föreberedelse till det här sammanträdet hade finanskommittén ett sammanträde för två veckor sedan. Det var ett väldigt bra sammanträde där man gick igenom kyrkans ekonomiska situation och gjorde upp förslag till Conseil Synodal. Kyrkans ekonomichef har börjat ta ett allt större ansvar och jag tror att han känner större frihet med den nya ledningen. Det är bara jag och en kvinna till i en annars väldigt mansdominerad kommitté.

Varför protesterar ni inte?

- Vi är ett fredsälskande folk, svarar vår chaufför, på min fråga varför kongoleser accepterar att varken ström eller vatten fungerar, att priserna på basvaror ökar oroväckande.
- Det är nog vi svenskar också, åtminstone i förhållande till fransmännen som verkar ge sig ut på gator och torg och blockera motorvägar till Paris när man är missnöjd med sin regering och hur de tillvaratar den egna befolkningens intressen, säger jag och funderar vidare.
- Skulle du säga att vi är naiva undrar min gode chaufför. - Nej, svarar jag, men kanske ni levt för länge under diktatur.
- Ja, vi är nog för rädda för att säga ifrån.

igen och igen och igen

Jag vet inte hur många gånger vi svurit ve och förbannelse över elektriciteten här i Kinshasa. Men nu gör jag det igen. Även när strömmen är på så är den så svag att inte ens en vanlig dator kan hållas igång, ännu mindre en luftkonditionering. Våra små bärbara datorer klarar det hela genom sitt batteri, som väl är. Men det är så fruktansvärt tröttsamt och tar på "nerverna". Jag förstår inte kongoleserna som står ut med detta system trots att de vet att fallen i Inga skulle kunna klara mer än Kongos försörjning. Men man anpassar sig....

Fast det finns de som säger att bägaren snart flödar över. Häromdagen var det en incident på gatan utanför vårt kontor. En officer behandlade en person illa. Vanligtvis brukar de kunna uppföra sig i stort sett hur som helst för att de är militärer och då inte minst officerare. Men den här gången var det annorlunda, enligt min sagesman, folk opponerade sig mot honom och började närma sig för att protestera. Så officeren förstod att inte insistera, utan ge sig därifrån. Min vän sa att snart kommer folk att reagera på allvar.

Jag tycker mig dock ha hört det förr... Ibland skulle jag önska att man inte var så tålmodig här.