fredag 27 november 2009
Är vi på väg mot en biskopskyrka?
Vi i rubriken är alltså Svenska Missionskyrkan. Läs insändaren i Dagen.
söndag 22 november 2009
fredag 20 november 2009
Det händer något....
...ibland blir man varse hur många fantastiska människor det faktiskt finns. Ibland ser man dem inte för man är så fokuserad på sin egen situation.
För massor med år sedan sjöng vi en sång i ungdomskören, av Olle Widestrand. Den har följande text:
Känns bördan tung du bär, hjälp en vän i nöd.
Är du missnöjd med ditt liv, bryt åt någon bröd.
Har du kanske svårt att tro, glöm dig själv en tid
Gör en annans nöd till din och du finner frid.
Endast den skall bliva rik, som har lärt sig ge.
Ty att giva är att få, stor välsignelse.
Är du missnöjd med ditt liv, bryt åt någon bröd.
Har du kanske svårt att tro, glöm dig själv en tid
Gör en annans nöd till din och du finner frid.
Endast den skall bliva rik, som har lärt sig ge.
Ty att giva är att få, stor välsignelse.
Jag är övertygad om att detta inte bara gäller om man har problem, utan om ens livsinställning är vänd mot andra människor så blir livet lättare.
Fast just idag känns det inte alls som att jag själv följer ovanstående råd. Det känns nämligen som att det inte finns någon strategi för det arbete jag ska göra här. Då blir det inte så lätt att jobba. Jag tycker att min energi bara försvinner ut, att det jag försöker åstadkomma blir mer eller mindre meningslöst. Min organisation tycks ha problem inte bara med pengar utan med att ha en plan för vad man vill åstadkomma.
Som väl är finns det ändå människor runt omkring mig som gör att jobbet ändå har någon mening. Det är dem jag tänker på. Som exempel kan nämnas en grupp på ca 15 personer som under ca ett års tid planerat för ett större seminarium om kyrkans kris och ekonomiska situation. De vill vara med och hjälpa till, de kallar sig kyrkans söner. För det är naturligtvis mest män. Men de säger åtminstone att de vill hitta kvinnor också som ska vara med och förändra världen, med början i den egna kyrkan. Då finns det hopp.
Fast just idag känns det inte alls som att jag själv följer ovanstående råd. Det känns nämligen som att det inte finns någon strategi för det arbete jag ska göra här. Då blir det inte så lätt att jobba. Jag tycker att min energi bara försvinner ut, att det jag försöker åstadkomma blir mer eller mindre meningslöst. Min organisation tycks ha problem inte bara med pengar utan med att ha en plan för vad man vill åstadkomma.
Som väl är finns det ändå människor runt omkring mig som gör att jobbet ändå har någon mening. Det är dem jag tänker på. Som exempel kan nämnas en grupp på ca 15 personer som under ca ett års tid planerat för ett större seminarium om kyrkans kris och ekonomiska situation. De vill vara med och hjälpa till, de kallar sig kyrkans söner. För det är naturligtvis mest män. Men de säger åtminstone att de vill hitta kvinnor också som ska vara med och förändra världen, med början i den egna kyrkan. Då finns det hopp.
måndag 16 november 2009
tankar i tomma intet
Ibland undrar jag över om man bara skickar ut sina tankar i tomma intet, när man bloggar. Är det bara en längtan att bli sedd som gör att man sitter framför sin dator och försöker formulera sig? Händer det något "där ute"? Finns det någon som läser? Är vi bara narcissistiska och navelskådare?
tisdag 10 november 2009
På väg till Luozi för Conseil Synodal
Imorgon är det dags igen att resa till Luozi och få ta färjan över den mäktiga Kongo-floden. Det är alltid ett äventyr. Ofta blir det problem därför att det är stora lastbilar fullastade eller snarare överlastade med apelsiner, fou-fou eller annat gods som också ska med och får problem när de ska upp på färjan eller av den.Anledningen att det blir problematiskt är förutom överlastning att vattennivån är så olika. Det kan skilja någonstans mellan 5 och 10 meter i höjd. När det är som allra lägst, som syns härintill så är det då det brukar bli problem. Annars finns det en ramp som klarar kanske 5 meters höjdskillnad.
Det är en ny styrelse för CEC. Den valdes i somras vid synoden och detta är första sammanträdet. Det är också första sammanträdet med ny kyrkoledare, såväl nummer 1 som nummer 2 i hierarkin, vilket gör det extra intressant och spännande.
Med mig till Luozi åker också Ekonomichefen för kyrkan i Kongo-Brazzaville, han ska föreläsa om deras erfarenheter av att omstrukturera och få ordning på kyrkans ekonomi.
Calle är ute på stan för att hjälpa mig att handla vatten och kaffe, samt en extra lampa om strömmen inte fungerar, vilket den inte brukar göra.
Som föreberedelse till det här sammanträdet hade finanskommittén ett sammanträde för två veckor sedan. Det var ett väldigt bra sammanträde där man gick igenom kyrkans ekonomiska situation och gjorde upp förslag till Conseil Synodal. Kyrkans ekonomichef har börjat ta ett allt större ansvar och jag tror att han känner större frihet med den nya ledningen. Det är bara jag och en kvinna till i en annars väldigt mansdominerad kommitté.
torsdag 5 november 2009
Varför protesterar ni inte?
- Vi är ett fredsälskande folk, svarar vår chaufför, på min fråga varför kongoleser accepterar att varken ström eller vatten fungerar, att priserna på basvaror ökar oroväckande.
- Det är nog vi svenskar också, åtminstone i förhållande till fransmännen som verkar ge sig ut på gator och torg och blockera motorvägar till Paris när man är missnöjd med sin regering och hur de tillvaratar den egna befolkningens intressen, säger jag och funderar vidare.
- Skulle du säga att vi är naiva undrar min gode chaufför. - Nej, svarar jag, men kanske ni levt för länge under diktatur.
- Ja, vi är nog för rädda för att säga ifrån.
- Det är nog vi svenskar också, åtminstone i förhållande till fransmännen som verkar ge sig ut på gator och torg och blockera motorvägar till Paris när man är missnöjd med sin regering och hur de tillvaratar den egna befolkningens intressen, säger jag och funderar vidare.
- Skulle du säga att vi är naiva undrar min gode chaufför. - Nej, svarar jag, men kanske ni levt för länge under diktatur.
- Ja, vi är nog för rädda för att säga ifrån.
onsdag 4 november 2009
igen och igen och igen
Jag vet inte hur många gånger vi svurit ve och förbannelse över elektriciteten här i Kinshasa. Men nu gör jag det igen. Även när strömmen är på så är den så svag att inte ens en vanlig dator kan hållas igång, ännu mindre en luftkonditionering. Våra små bärbara datorer klarar det hela genom sitt batteri, som väl är. Men det är så fruktansvärt tröttsamt och tar på "nerverna". Jag förstår inte kongoleserna som står ut med detta system trots att de vet att fallen i Inga skulle kunna klara mer än Kongos försörjning. Men man anpassar sig....
Fast det finns de som säger att bägaren snart flödar över. Häromdagen var det en incident på gatan utanför vårt kontor. En officer behandlade en person illa. Vanligtvis brukar de kunna uppföra sig i stort sett hur som helst för att de är militärer och då inte minst officerare. Men den här gången var det annorlunda, enligt min sagesman, folk opponerade sig mot honom och började närma sig för att protestera. Så officeren förstod att inte insistera, utan ge sig därifrån. Min vän sa att snart kommer folk att reagera på allvar.
Jag tycker mig dock ha hört det förr... Ibland skulle jag önska att man inte var så tålmodig här.
Fast det finns de som säger att bägaren snart flödar över. Häromdagen var det en incident på gatan utanför vårt kontor. En officer behandlade en person illa. Vanligtvis brukar de kunna uppföra sig i stort sett hur som helst för att de är militärer och då inte minst officerare. Men den här gången var det annorlunda, enligt min sagesman, folk opponerade sig mot honom och började närma sig för att protestera. Så officeren förstod att inte insistera, utan ge sig därifrån. Min vän sa att snart kommer folk att reagera på allvar.
Jag tycker mig dock ha hört det förr... Ibland skulle jag önska att man inte var så tålmodig här.
fredag 23 oktober 2009
Dottern har klarat körkortet....
Hon är värd all beundran. Teoriprovet som alla brukar köra på för att man inte läser tillräckligt klarade hon galant. Det var det vi oroade oss mest för. Men som sagt, galant! Värre var det med uppkörningarna, och hon som har tränat i Kinshasa.... eller var det därför....
Nåväl hon hade haft en dam i min ålder under uppkörning 2 och 3 och som jag började undra om hon faktiskt var lite negativ för att min dotter råkar vara född svart. Usch, man vill inte tänka så, men ibland ligger tanken inte långt borta.
Här i Kinshasa kan man betala för att få sitt körkort, så det är ingen bedrift, bara en fråga om pengar. Ibland är det på något sätt tvärtom i Sverige. Som om man när man har en maktposition har behov av att visa att "du ska minsann inte tro att du är något".
När jag skjutsade Titti in till Halmstad för att köra upp för fjärde gången!!! Jag beundrar henne för att hon hade nerver för att klara det. Med Guds hjälp, sa hon. När hon hade gått ur bilen såg jag den där damen i min ålder gå mot en uppkörningsbil och med en annan stackars elev. Jag tutade på Titti och pekade. Hon vände sig om med sitt fantastiska leende och det kändes som att hon var full av förtroende.
En knapp timme senare fick jag sms: "Jag klarade det". Sen fick jag höra att hon och inspektören hade börjat prata om Afrika, Titti berättade om sina föräldrar som arbetar i Kongo, han berättade att han hade erfarenhet från Afrika. Sen körde hon upp och klarade sig alltså galant! Vad säger det?
Fy för sura medelålders kvinnor!!!!
Nåväl hon hade haft en dam i min ålder under uppkörning 2 och 3 och som jag började undra om hon faktiskt var lite negativ för att min dotter råkar vara född svart. Usch, man vill inte tänka så, men ibland ligger tanken inte långt borta.
Här i Kinshasa kan man betala för att få sitt körkort, så det är ingen bedrift, bara en fråga om pengar. Ibland är det på något sätt tvärtom i Sverige. Som om man när man har en maktposition har behov av att visa att "du ska minsann inte tro att du är något".
När jag skjutsade Titti in till Halmstad för att köra upp för fjärde gången!!! Jag beundrar henne för att hon hade nerver för att klara det. Med Guds hjälp, sa hon. När hon hade gått ur bilen såg jag den där damen i min ålder gå mot en uppkörningsbil och med en annan stackars elev. Jag tutade på Titti och pekade. Hon vände sig om med sitt fantastiska leende och det kändes som att hon var full av förtroende.
En knapp timme senare fick jag sms: "Jag klarade det". Sen fick jag höra att hon och inspektören hade börjat prata om Afrika, Titti berättade om sina föräldrar som arbetar i Kongo, han berättade att han hade erfarenhet från Afrika. Sen körde hon upp och klarade sig alltså galant! Vad säger det?
Fy för sura medelålders kvinnor!!!!
söndag 11 oktober 2009
Déclaration de l’Eglise du Christ au Congo/Bas Congo sur la vague d’expulsions de populations en Angola et en République Démocratique du Congo
Aux malheureux évènements d’expulsion massive de citoyens d’origine congolaise de l’Angola vient maintenant se rajouter après décision du gouvernement congolais l’expulsion des étrangers en situation irrégulière vivant au Congo.
L’Eglise du Christ au Congo Bas-Congo constate que ces évènements ont des répercussions graves surtout sur la vie des populations des deux côtés de la frontière congolo-angolaise. Ceci est d’autant plus regrettable que ces populations aux racines communes, avec la même culture vivent depuis longtemps dans une entente pacifique.
Ces mesures concernent des dizaines de milliers de personnes. Des citoyens paisibles et dont une grande partie vit et travaille légalement-pour certains depuis plus de 30 ans respectivement en RDC et en Angola-sont arrachés à leurs activités, leurs écoles, leurs centres d’apprentissage. Cela aura des répercussions terribles sur la vie sociale et économique de la sous région.
Le fonctionnement des services se trouve perturbé. A Kimpangu par exemple, l’hôpital est déserté du fait que la majeure partie du personnel est originaire de l’Angola.
Dans toutes les zones frontalières, un grand nombre de paysans ont été obligés de quitter leurs champs parce qu’ils sont d’origine angolaise. Cela aura des répercussions terribles sur la sécurité alimentaire de la sous région.
La sucrière de Kwilu-Ngongo dont 836 employés sont affectés par l’expulsion a négocié un moratoire pour le temps de la campagne de production de sucre.
Dans les cimenteries de Kimpese et de Lukala, des cadres et des ouvriers (80 à la CINAT) ont été expulsés.
Les couples mixtes sont déchirés, les conjoints angolais sont forcés à quitter femmes et enfants, les conjointes angolaises sont contraintes d’abandonner leurs maris.
Beaucoup de ressortissants angolais pris de peur, ont préféré prendre le chemin de la frontière à pied pour éviter d’être expulsés de leurs maisons et conduits aux points de rassemblement.
La peur et la méfiance s’installent entre les populations des deux côtés de la frontière. Au Bas-Congo, le phénomène d’exclusion de l’autre déjà fortement attisé il y a quelques années refait surface, cette fois-ci légitimité par des décisions officielles et amplifié par le désir de vengeance suscité par des témoignages et des rumeurs sur des violences contre des Congolais en Angola.
Au vu de cette situation, l’Eglise du Christ au Congo Bas-Congo (ECC) appelle le peuple de Dieu à la sagesse d’En-Haut.
Jacques 3.17 : « La sagesse d’En-Haut est premièrement pure, pacifique, modérée, conciliante, pleine de miséricorde et de bons fruits, exempte de duplicité, d’hypocrisie »
Nous sommes convaincus par expérience qu’à moyen et long terme la violence appelant la violence, cette voie va jeter nos peuples dans une spirale destructrice. Il est donc urgent d’employer des voies pacifiques et constructives et de rappeler ce qui nous unit au lieu de mettre en avant ce qui nous divise, surtout en cette période où la République Démocratique du Congo se trouve dans la fièvre des préparatifs de la révision du fichier électoral en vue des élections municipales, locales et urbaines.
Avec nos Eglises-sœurs de l’Angola, nous nous engageons à travailler ensemble à un développement pacifique et solidaire pour toute la région. Nous demandons que les gouvernants des deux pays s’engagent à :
- Faire respecter les droits humains conformément à la déclaration universelle de droits de l’homme, de droits et pratiques diplomatiques.
- Amorcer un dialogue sincère et constructif afin de garantir la stabilité de la sous région.
A ceux qui ont choisi de vivre au Congo de toujours régulariser leur situation et à nos compatriotes vivant en Angola et ailleurs de présenter une bonne image du congolais et de régulariser toujours leur situation pour ne pas entraîner nos gouvernements dans des décisions inattendues.
Nous prônons l’ouverture au monde et nous ne sommes pas prêts à sacrifier nos racines communes porteuses d’avenir.
Fait à Matadi, le 8 octobre 2009.
Pour l’ECC/Bas Congo
Le Secrétaire Exécutif Provincial de la Commission Justice, Paix et Sauvegarde de la Création
Pasteur Fidèle MUANDA Mikiama
Le Président Provincial
Mgr Paul TEKASALA Mawa
L’Eglise du Christ au Congo Bas-Congo constate que ces évènements ont des répercussions graves surtout sur la vie des populations des deux côtés de la frontière congolo-angolaise. Ceci est d’autant plus regrettable que ces populations aux racines communes, avec la même culture vivent depuis longtemps dans une entente pacifique.
Ces mesures concernent des dizaines de milliers de personnes. Des citoyens paisibles et dont une grande partie vit et travaille légalement-pour certains depuis plus de 30 ans respectivement en RDC et en Angola-sont arrachés à leurs activités, leurs écoles, leurs centres d’apprentissage. Cela aura des répercussions terribles sur la vie sociale et économique de la sous région.
Le fonctionnement des services se trouve perturbé. A Kimpangu par exemple, l’hôpital est déserté du fait que la majeure partie du personnel est originaire de l’Angola.
Dans toutes les zones frontalières, un grand nombre de paysans ont été obligés de quitter leurs champs parce qu’ils sont d’origine angolaise. Cela aura des répercussions terribles sur la sécurité alimentaire de la sous région.
La sucrière de Kwilu-Ngongo dont 836 employés sont affectés par l’expulsion a négocié un moratoire pour le temps de la campagne de production de sucre.
Dans les cimenteries de Kimpese et de Lukala, des cadres et des ouvriers (80 à la CINAT) ont été expulsés.
Les couples mixtes sont déchirés, les conjoints angolais sont forcés à quitter femmes et enfants, les conjointes angolaises sont contraintes d’abandonner leurs maris.
Beaucoup de ressortissants angolais pris de peur, ont préféré prendre le chemin de la frontière à pied pour éviter d’être expulsés de leurs maisons et conduits aux points de rassemblement.
La peur et la méfiance s’installent entre les populations des deux côtés de la frontière. Au Bas-Congo, le phénomène d’exclusion de l’autre déjà fortement attisé il y a quelques années refait surface, cette fois-ci légitimité par des décisions officielles et amplifié par le désir de vengeance suscité par des témoignages et des rumeurs sur des violences contre des Congolais en Angola.
Au vu de cette situation, l’Eglise du Christ au Congo Bas-Congo (ECC) appelle le peuple de Dieu à la sagesse d’En-Haut.
Jacques 3.17 : « La sagesse d’En-Haut est premièrement pure, pacifique, modérée, conciliante, pleine de miséricorde et de bons fruits, exempte de duplicité, d’hypocrisie »
Nous sommes convaincus par expérience qu’à moyen et long terme la violence appelant la violence, cette voie va jeter nos peuples dans une spirale destructrice. Il est donc urgent d’employer des voies pacifiques et constructives et de rappeler ce qui nous unit au lieu de mettre en avant ce qui nous divise, surtout en cette période où la République Démocratique du Congo se trouve dans la fièvre des préparatifs de la révision du fichier électoral en vue des élections municipales, locales et urbaines.
Avec nos Eglises-sœurs de l’Angola, nous nous engageons à travailler ensemble à un développement pacifique et solidaire pour toute la région. Nous demandons que les gouvernants des deux pays s’engagent à :
- Faire respecter les droits humains conformément à la déclaration universelle de droits de l’homme, de droits et pratiques diplomatiques.
- Amorcer un dialogue sincère et constructif afin de garantir la stabilité de la sous région.
A ceux qui ont choisi de vivre au Congo de toujours régulariser leur situation et à nos compatriotes vivant en Angola et ailleurs de présenter une bonne image du congolais et de régulariser toujours leur situation pour ne pas entraîner nos gouvernements dans des décisions inattendues.
Nous prônons l’ouverture au monde et nous ne sommes pas prêts à sacrifier nos racines communes porteuses d’avenir.
Fait à Matadi, le 8 octobre 2009.
Pour l’ECC/Bas Congo
Le Secrétaire Exécutif Provincial de la Commission Justice, Paix et Sauvegarde de la Création
Pasteur Fidèle MUANDA Mikiama
Le Président Provincial
Mgr Paul TEKASALA Mawa
torsdag 8 oktober 2009
Väntan vid färjan
Här sitter jag och Miriam och väntar på att färjan över Kongofloden ska komma tillbaka till Luozi-sidan så att vi kan komma över. Vi fick vänta i ett antal timmar, sedan skulle en lastbil köra på också och då fastnade den på rampen. Det innebar ytterligare 2 timmars väntan. Men sedan kunde vi fara över världens 2a största flod. Det är alltid lika mäktigt.
måndag 5 oktober 2009
onsdag 9 september 2009
Landet Kongo finns bara i västländernas ögon - Världen - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt
Landet Kongo finns bara i västländernas ögon - Världen - Sydsvenskan - Nyheter dygnet runt
Jag håller inte riktigt med Jeffrey Herbst. Frågan är vem som vill splittra upp landet, dvs vems intressen tjänas av att man inte erkänner regeringen i Kinshasa??? Detta är vad Rwanda vill.
Shared via AddThis
Jag håller inte riktigt med Jeffrey Herbst. Frågan är vem som vill splittra upp landet, dvs vems intressen tjänas av att man inte erkänner regeringen i Kinshasa??? Detta är vad Rwanda vill.
Shared via AddThis
torsdag 27 augusti 2009
torsdag 20 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Fest med underbara grannar
Innan jag lämnade Sverige hade vi en underbar fest med våra grannar. Vi bjöd till Restaurant och Bar "Tonton Calle". Vi försökte göra menyn så kongolesisk som möjligt. Det blev Saka-Saka och kyckling, Ratatouille, Liboke (en sorts fiskpaket, där aluminiumfolie fick ersätta bladen), pili-pili m.m. För maten stod kollegan Finn och jag själv. Calle fick ordna allt det andra....
Grannarna kom och var på glatt humör vilket är A och O för en lyckad fest. Självklart hjälpte musiken till. Gott minne att ha med sig. Utan goda grannar skulle livet inte fungera så bra.
Grannarna kom och var på glatt humör vilket är A och O för en lyckad fest. Självklart hjälpte musiken till. Gott minne att ha med sig. Utan goda grannar skulle livet inte fungera så bra.
Tillbaka i Kinshasa
Första intrycket av att komma tillbaka är skönt, nu är jag på plats. Det är fortfarande torrtid och därför otroligt dammigt, brun-grå-gröna träd. Svalt på kvällar och mornar. I morse var det dimma i dalen utanför vår terrass, vackert.
Titti har börjat skolan hemma i Sverige och skriver att första dagen var jätte-rolig. Underbart för en mamma på distans.
Huset är sig likt. Mique blev jätteglad att se mig på typiskt hundvis. Vakten Gérard gav mig stora kramen och katterna ville ha mat.
Kinshasa är lugnt för alla som undrar. De största problemen är i öst, som vanligt, höll jag på att säga. Men i tidningen idag läser jag om att Angola skickar tillbaka tusentals kongoleser som varit i Angola av ekonomiska skäl. Men innan de sänds tillbaka över gränsen så berövas de alla sina tillhörigheter.
Titti har börjat skolan hemma i Sverige och skriver att första dagen var jätte-rolig. Underbart för en mamma på distans.
Huset är sig likt. Mique blev jätteglad att se mig på typiskt hundvis. Vakten Gérard gav mig stora kramen och katterna ville ha mat.
Kinshasa är lugnt för alla som undrar. De största problemen är i öst, som vanligt, höll jag på att säga. Men i tidningen idag läser jag om att Angola skickar tillbaka tusentals kongoleser som varit i Angola av ekonomiska skäl. Men innan de sänds tillbaka över gränsen så berövas de alla sina tillhörigheter.
torsdag 13 augusti 2009
Dags att packa resväskan igen
Tänk att det ska vara så jobbigt att packa.... Jag har inget emot att resa, det är bara detta att packa som är så problematiskt. Jag försöker att vänta i det längsta, samtidigt som jag vet att jag mår bättre av att börja i tid. Vilka motsättningar.
Lämna är också svårt. Det är alltid lätt att resa till något. Jag ser framemot att få träffa vänner och kollegor igen i Kinshasa. Det ska bli mycket roligt. Jobbet är också intressant. Ny föreståndare för vår systerkyrka i Kongo, Edi Diafwanakana som valdes vid synoden i juli. Vidare har min kollega på kontoret Maria Eriksson Baaz lämnat jobbet, inte så kul, men övriga kollegor är ju där. Allt förändras......
Men innan jag åker ska vi ha en afrikansk fest med grannarna. Vi öppnar restaurang och bar "Tonton Calle" för en kväll. Det serveras afrikansk mat, drycken blir det svårare med. Palmvin är inte lätt att få tag i Sverige, så det får väl bli något annat.
Titti börjar skolan igen nästa vecka, hon ska bo på internat i Båstad. Det blir spännande tror jag. Just nu tycker hon själv inte det. Men jag vet att hon klarar det med sin sociala förmåga.
Calle kommer efter som vanligt. Han ska bistå dottern de första veckorna, lägga ner en del av företagets verksamhet, internetcaféet och så ska han skaffa material till sina föreläsningar i höst.
Lämna är också svårt. Det är alltid lätt att resa till något. Jag ser framemot att få träffa vänner och kollegor igen i Kinshasa. Det ska bli mycket roligt. Jobbet är också intressant. Ny föreståndare för vår systerkyrka i Kongo, Edi Diafwanakana som valdes vid synoden i juli. Vidare har min kollega på kontoret Maria Eriksson Baaz lämnat jobbet, inte så kul, men övriga kollegor är ju där. Allt förändras......
Men innan jag åker ska vi ha en afrikansk fest med grannarna. Vi öppnar restaurang och bar "Tonton Calle" för en kväll. Det serveras afrikansk mat, drycken blir det svårare med. Palmvin är inte lätt att få tag i Sverige, så det får väl bli något annat.
Titti börjar skolan igen nästa vecka, hon ska bo på internat i Båstad. Det blir spännande tror jag. Just nu tycker hon själv inte det. Men jag vet att hon klarar det med sin sociala förmåga.
Calle kommer efter som vanligt. Han ska bistå dottern de första veckorna, lägga ner en del av företagets verksamhet, internetcaféet och så ska han skaffa material till sina föreläsningar i höst.
måndag 15 juni 2009
Svensk sommar...
är underbar, naturligtvis kall , särskilt om man kommer från 27 grader i Kinshasa och ofta regnig, fast nu skiner solen. Men de långa sommarkvällarna kan ingen tropisk värme slå. De är underbara. Annars är det som vanligt när man varit utomlands en längre tid. Underbart att träffa vänner och nära och kära. Men sedan förvånar jag mig alltid över det svenska perspektivet. Det känns ibland lite insnöat. Det finns många som tror att vi i Kinshasa är utanför och bortanför världshändelserna. Men jag tycker att Sverige känns minst lika mycket utanför och bortanför.....
tisdag 19 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Brazzaville vs Kinshasa
I veckan som gick var vi över i Brazzaville. Det är skön omväxling. Staden är bara en tiondel så stor som Kinshasa. Trafiken mer ordnad och det är lätt att ta en taxi dit man vill för en billig penning. Vi hade med oss Elin, Tittis kompis, som är på besök för att se lite av Tittis verklighet och förstå något om de båda Kongo.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
Brazzaville är mindre varmt än Kinshasa. Det låter naturligtvis märkligt, eftersom de båda städerna ligger på samma breddgrad. Vår teori är att det är mängden människor och bilar påverkar temperaturen i Kinshasa.
Vi besökte Universitetssjukhuset därför att Elin inte varit bra i magen sedan hon kom till Kinshasa. Vi hade redan tagit prover i Kinshasa och fått en lång lista med mediciner utskrivna. Men det ville inte gå över. Tack vare goda kontakter i Brazzaville fick vi faktiskt tid hos professorn i gastro- och vad det nu heter. Avdelningen låg på femte våningen, utan hiss.... Det blev ett intressant studiebesök. Vi undvek att lägga händerna på det räcke som fanns i trappan, det verkade inte ha varit tvättat sedan sjukhuset byggdes, vilket är ganska många år sedan. Men professorn, en kvinna, ingav förtroende. Det tyckte både Elin och jag. Vi fick en lista på vilka prover vi skulle lämna till ett privat laboratorium och sedan fick vi goda råd om vilken diet Elin borde följa för att därmed försöka få ordning på magen. Vidare skrev hon ut en sorts "förbandsmedicin" för magen, ett pulver som skulle lösas i vatten och hjälpa tarmarna att återgå till normal verksamhet. Så nu blev det bananer, ris och kokt fisk för hela slanten för Elin. Vår taxichaufför menade att för en vanlig kongoles tar det en månad att få tid hos en specialist och här kom vi och fick tid på en gång. Så är det när man har kontakter, i båda Kongo.
Laboratoriet som vi, eller snarare Elin skulle lämna in prov på, såg rent och välskött ut. Vi fick ut en burk, för i Brazzaville accepterar man inte att man lämnar in prov i vilken burk som helst.
Efter sjukhuset åkte vi till det barnhem som vår dotter Titti tillbringade sina första månader på. Vi har varit där ett par gånger nu under den tid vi bott här i Kinshasa. Den här gången var även den franska nunnan Lucie där. Hon blev så glad att få träffa Titti igen. Titti gick hemvant runt på hemmet och visade Elin, barnen och deras rum. Sedan lämnade vi Titti att hjälpa till med att mata de små barnen medan Elin och vi åkte tillbaka till våra rum så att Elin fick vila lite. För Elin blev det ett starkt möte med den kongolesiska verkligheten.
tisdag 28 april 2009
dollarkurs idag
Idag står dollarn i 840 FC,
1 SEK är ungefär 100 FC.
Flervåningshus växer som svampar, vanligt folk har stora problem
Nya skatter, bl a en flygplatsskatt som tas ut på såväl nationella som internationella flighter och flygplatser. För att resa till Luozi dit biljetten kostar 90 dollar och där 15 dollar är skatt, måste man nu dessutom betala 10 dollar direkt på flygplatsen. På den internationella flygplatsen Ndjili kostar det 50 dollar utöver den skatt som finns inbakad i biljettpriset. SANSLÖST!!
Nu måste alla som äger en bil byta registreringsskylt, en kostnad på minst 100 USD....
Fast en positiv sak har hänt. Presidenten skulle ut och åka i Kinshasa och passerade en av de gator vi utnyttjar för att köra Titti till skolan, han blev förvånad över hur illa vägen var, så nu är man på gång och fyller i alla hål och lagar den. Presidenten skulle ut och åka lite mer i vår stad, så kanske det skulle bli bättre. Han har också sagt att man ska undersöka vart pengarna för vägförbättringarna faktiskt har blivit av, WOW!!!
1 SEK är ungefär 100 FC.
Flervåningshus växer som svampar, vanligt folk har stora problem
Nya skatter, bl a en flygplatsskatt som tas ut på såväl nationella som internationella flighter och flygplatser. För att resa till Luozi dit biljetten kostar 90 dollar och där 15 dollar är skatt, måste man nu dessutom betala 10 dollar direkt på flygplatsen. På den internationella flygplatsen Ndjili kostar det 50 dollar utöver den skatt som finns inbakad i biljettpriset. SANSLÖST!!
Nu måste alla som äger en bil byta registreringsskylt, en kostnad på minst 100 USD....
Fast en positiv sak har hänt. Presidenten skulle ut och åka i Kinshasa och passerade en av de gator vi utnyttjar för att köra Titti till skolan, han blev förvånad över hur illa vägen var, så nu är man på gång och fyller i alla hål och lagar den. Presidenten skulle ut och åka lite mer i vår stad, så kanske det skulle bli bättre. Han har också sagt att man ska undersöka vart pengarna för vägförbättringarna faktiskt har blivit av, WOW!!!
lördag 7 mars 2009
Finansiell kris till trots
Allt känns osäkert när ekonomin i världen tycks rasa. Krisen når även Kinshasa om än lite långsammare. Framför allt märks det på dollarkursen. För ett år sedan kostade 1 USD ca 550 FC, idag kostar den 790 FC. Det är en ökning med över 40 %. Den kongolesiska ekonomin beror till stor del av dollarn. Man använder nästan lika ofta dollar som kongolesiska francs för att betala, åtminstone här i Kinshasa. För ett halvår sedan fick vi en varning om att inte ha för mycket FC i kassan för man förväntade sig just detta. Det innebär också att de flesta varor blivit lika mycket dyrare eftersom det mesta importeras. Visserligen kan den som bor på landsbygden för det mesta överleva på det som produceras i landet. Men så är inte fallet här i stan.
Vad då till trots? Jo, det jag menar är att man kan investera i sådant som inte är beroende av valutakurser eller börskurser. Det är att investera i människor. Om du vill satsa på det kommer du aldrig att förlora. Här i Kongo (DRK) har vi som jag skrev tidigare precis startat ett nytt tre-årsprogram med stöd av svenska SIDA. Det är en kamp mot fattigdomen, läs mer i mitt föregående inlägg. Tyvärr är det till viss del beroende av valutakurserna i världen. Kontraktet har skrivits i SEK, men nu har den svenska kronan sjunkit mot dollarna, så det gör att programmet får mindre pengar till ett redan hyvlad budget. Vill du bidra?
Här finns tips:
Projektkatalog Demokratiska Republiken Kongo
Missionsgåvan
fredag 6 mars 2009
Angola hissar flaggan i två byar i Bas-Congo
Häromdagen hissade angolanska trupper Angolas flagga i två byar i Demokratiska Republiken Kongo, i provinsen Bas-Congo som gränsar till Angola. Vice guvernören har ryckt ut och lyckats att temporärt lösa konflikten och be de angolanska trupperna att dra sig tillbaka från byarna. Men här i Kinshasa undrar man över vad som egentligen ligger bakom, Angola är ju en vän till Kongo.
torsdag 12 februari 2009
Auto-prise-en-charge...
... är det nya ordet för det treårs-program och kontrakt som just nu undertecknats mellan CEC (Communauté Evangélique du Congo), SMK och SMR (Svenska Missionsrådet) och som arbetar i provinsen Bas-Congo i Demokratiska Republiken Kongo.
Det ska bli så spännande att se hur resultaten kommer att bli. Framför allt handlar det om kampen mot fattigdomen, men den kommer att ske på ett antal olika fronter. Hjälp till befolkningen att förbättra sina skördar, bättre utsäde; stöd till de kollektiv som föder upp djur för slakt; initiativ för skapandet av spar- och kreditkassor på landsbygden. Plaidoyer, påverkan på staten att ta sitt ansvar när det gäller infrastruktur, skolväsende, sjuk- och hälsovård, mänskliga rättigheter m.m. Inom ramen för detta vill man också bidra till fostran av ungdomen när det gäller civila rättigheter och skyldigheter, samt konfliktlösning. Det vill CEC försöka göra genom ett sportprojekt, eller en fotbollsskola liknande den som hållit på i några år i Brazzaville tillsammans med Gothia Cup.
Auto-prise-en-charge, innebär bl.a. att programmet är förankrat i befolkningens önskningar och behov. Men det innebär också att det inte i första hand är en enorm summa pengar som "distribueras" utan att det handlar om stöd till dem som redan börjat ett arbete inom ramen för olika områden. Det handlar om att människor själva har ett intresse att förändra och förbättra sin situation, att själv ta ansvar.
Det ska bli så spännande att se hur resultaten kommer att bli. Framför allt handlar det om kampen mot fattigdomen, men den kommer att ske på ett antal olika fronter. Hjälp till befolkningen att förbättra sina skördar, bättre utsäde; stöd till de kollektiv som föder upp djur för slakt; initiativ för skapandet av spar- och kreditkassor på landsbygden. Plaidoyer, påverkan på staten att ta sitt ansvar när det gäller infrastruktur, skolväsende, sjuk- och hälsovård, mänskliga rättigheter m.m. Inom ramen för detta vill man också bidra till fostran av ungdomen när det gäller civila rättigheter och skyldigheter, samt konfliktlösning. Det vill CEC försöka göra genom ett sportprojekt, eller en fotbollsskola liknande den som hållit på i några år i Brazzaville tillsammans med Gothia Cup.
Auto-prise-en-charge, innebär bl.a. att programmet är förankrat i befolkningens önskningar och behov. Men det innebär också att det inte i första hand är en enorm summa pengar som "distribueras" utan att det handlar om stöd till dem som redan börjat ett arbete inom ramen för olika områden. Det handlar om att människor själva har ett intresse att förändra och förbättra sin situation, att själv ta ansvar.
tisdag 27 januari 2009
Cinq Chantiers
Les cinq chantiers skrev jag om förra året. Det var de fem områden som Kabila skulle satsa på för Kongo. "De fem arbetsplatserna", eller byggplatserna. Det lät ju så bra, satsa på infrastruktur, skola och hälsovård m.m. De som följer Kongo via internet, radio och TV har kunnat se hur massor av maskiner av olika slag, mest för vägarbete och byggen, har fraktats till Kinshasa från hamnstaden Matadi. Men sedan har de hamnat på någon uppsamlingsplats för man har inte sett något egentligt arbete.
Cinq chantier, har blivit en visa här i Kinshasa. Man skojar om det när man kör på gator som har fler hål än asfalt, eller när man ser någon som bygger själv, eller när man ser en kines på gatan.
Nu har man iallafall börjat arbetet på den stora paradgatan, Boulevard de 30 juin, mitt inne i centrum. Man tar bort mittpartiet som varit planterat med tjusiga palmer och så ska man på det viset bredda boulevarden, kanske blir det tre filer. Arbetet går faktiskt ganska fort framåt. Men sen då, undrar vi nu. Kommer pengarna att ta slut eller kommer man att fortsätta med resten av vägnätet som behöver förbättras, gator behöver breddas för att kunna svälja all trafiken, annars blir det ändå trafikstockningar till och från boulevarden.
Banker växer upp som svampar ur jorden också. Nu har vi flera uttagsautomater i Kinshasa, men man kan bara ta ut 500 USD och på andra enbart 200 USD. Det blir dyrt när man får betala mellan 40 och 90 SEK per uttag.
Hus byggs det också. En del menar att det är alla de från östra Kongo som finns i parlament och regering och i administrationen som nu har gott om pengar och försöker bygga så länge de sitter kvar vid köttgrytorna. Det byggs över hela Kinshasa, med tjusiga material, pelare och utsprång. Man undrar ibland över vilka resurser det faktiskt måste finnas.
Cinq chantier, har blivit en visa här i Kinshasa. Man skojar om det när man kör på gator som har fler hål än asfalt, eller när man ser någon som bygger själv, eller när man ser en kines på gatan.
Nu har man iallafall börjat arbetet på den stora paradgatan, Boulevard de 30 juin, mitt inne i centrum. Man tar bort mittpartiet som varit planterat med tjusiga palmer och så ska man på det viset bredda boulevarden, kanske blir det tre filer. Arbetet går faktiskt ganska fort framåt. Men sen då, undrar vi nu. Kommer pengarna att ta slut eller kommer man att fortsätta med resten av vägnätet som behöver förbättras, gator behöver breddas för att kunna svälja all trafiken, annars blir det ändå trafikstockningar till och från boulevarden.
Banker växer upp som svampar ur jorden också. Nu har vi flera uttagsautomater i Kinshasa, men man kan bara ta ut 500 USD och på andra enbart 200 USD. Det blir dyrt när man får betala mellan 40 och 90 SEK per uttag.
Hus byggs det också. En del menar att det är alla de från östra Kongo som finns i parlament och regering och i administrationen som nu har gott om pengar och försöker bygga så länge de sitter kvar vid köttgrytorna. Det byggs över hela Kinshasa, med tjusiga material, pelare och utsprång. Man undrar ibland över vilka resurser det faktiskt måste finnas.
lite om allt möjligt
Det är fullt ös på jobbet. Vi har ett nytt treårsprogram som förhoppningsvis ska starta inom den närmaste tiden. Men innan dess ska vi få besök av Svenska Missionsrådet som ska försäkra sig om att vi har talat med målgruppen och att vi har kompetens. Ibland kan man undra vem som har störst kompetens. En nyutbildad ung man som kan teorierna om bistånd utan och innan och ställer frågor enligt manualen, eller....
SMR kommer på lördag och då ger vi oss direkt av till Kimpese, sedan till Luozi på söndagen. Tillbaka till Kinshasa den 4 februari, sedan ska de vidare till Brazzaville den 5 februari. Hur tror de att de ska få en verklig uppfattning av situationen på så kort tid???
Men vi ska göra vårt bästa!
Två av våra medarbetare här på kontoret är just nu i Brasilien och deltar i World Social Forum, eller Forum Social Mondial. Det ska bli spännande att höra vad de har att säga när de kommer tillbaka.
Vår extradotter Tanya, äldsta dottern till våra vänner i Brazzaville, ska nu flytta från oss. Hon läser en master i public health och har hittat eget rum nu. En duktig tjej. Ett tag var jag trött på att ha huset fullt med människor men nu när en av dem ger sig iväg känns det som att det blir lite tomt. Men hon kommer att hälsa på oss på helgerna.
SMR kommer på lördag och då ger vi oss direkt av till Kimpese, sedan till Luozi på söndagen. Tillbaka till Kinshasa den 4 februari, sedan ska de vidare till Brazzaville den 5 februari. Hur tror de att de ska få en verklig uppfattning av situationen på så kort tid???
Men vi ska göra vårt bästa!
Två av våra medarbetare här på kontoret är just nu i Brasilien och deltar i World Social Forum, eller Forum Social Mondial. Det ska bli spännande att höra vad de har att säga när de kommer tillbaka.
Vår extradotter Tanya, äldsta dottern till våra vänner i Brazzaville, ska nu flytta från oss. Hon läser en master i public health och har hittat eget rum nu. En duktig tjej. Ett tag var jag trött på att ha huset fullt med människor men nu när en av dem ger sig iväg känns det som att det blir lite tomt. Men hon kommer att hälsa på oss på helgerna.
tisdag 20 januari 2009
invasion av Rwanda
Imorse gick Rwandiska trupper in i östra Kongo enligt BBC. Här i Kinshasa visste folk ingenting förrän nyheten dök upp på BBCs hemsida:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7839510.stm
Det är tydligen en gemensam operation mellan Rwanda och RDC för att krossa FDLR, som är hutu-gerillan.
Men vi undrar verkligen vad detta ska leda till
http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7839510.stm
Det är tydligen en gemensam operation mellan Rwanda och RDC för att krossa FDLR, som är hutu-gerillan.
Men vi undrar verkligen vad detta ska leda till
måndag 19 januari 2009
full fart på nya året
Med racerfart har nya året börjat. Undrar om det ska fortsätta så hela året eller är det bara ytterligare ett bevis för att tid är relativ och att livet går snabbare och snabbare, jag tror att min kära pappa håller med.
Massor med besök från Sverige, dels från SMK, Svenska Missionsrådet m.fl., dels en grupp turister med anknytning till kyrkan som kommer för att besöka och lära sig mer. Det största problemet med besök, som i sig är ganska trevliga, är logistiken.
Nu är flygplatserna i Bas-Congo stängda, sedan två månader. Det betyder att man måste ta sig med bil när man ska till Luozi. Och svenskar som kommer i tjänsten brukar inte ha mycket av den varan. De tror att det är som i Sverige där man har flera alternativ. Man ska hinna med så mycket. Vi har massor av besök på programmet här i Kinshasa där det kan ta timmar att ta sig fram på grund av trafiken och så hinna till Luozi och besöka olika platser och människor, det bara går inte att få ihop....
Så är huset fullt av folk, Tanya från Brazzaville som studerar, Mama Matondo som går kurs, Kiwa, Emmanuel och Julie som bor här medan Maria är i Rwanda....
Massor med besök från Sverige, dels från SMK, Svenska Missionsrådet m.fl., dels en grupp turister med anknytning till kyrkan som kommer för att besöka och lära sig mer. Det största problemet med besök, som i sig är ganska trevliga, är logistiken.
Nu är flygplatserna i Bas-Congo stängda, sedan två månader. Det betyder att man måste ta sig med bil när man ska till Luozi. Och svenskar som kommer i tjänsten brukar inte ha mycket av den varan. De tror att det är som i Sverige där man har flera alternativ. Man ska hinna med så mycket. Vi har massor av besök på programmet här i Kinshasa där det kan ta timmar att ta sig fram på grund av trafiken och så hinna till Luozi och besöka olika platser och människor, det bara går inte att få ihop....
Så är huset fullt av folk, Tanya från Brazzaville som studerar, Mama Matondo som går kurs, Kiwa, Emmanuel och Julie som bor här medan Maria är i Rwanda....
söndag 4 januari 2009
"tradigt"
Det är nu man skulle skriva om alla nyårslöften och alla förhoppningar man har inför det nya året. Men det känner jag inte alls för. Jag gav inga nyårslöften och jag tror egentligen inte att det blir ett bra år.... Jag är verkligen en dysterkvist just nu. Kanske beror det på att det är lite för mycket för tillfället.
Mannen befinner sig på äventyr i den tropiska regnskogen och jag kunde ha följt med, men dottern har nog av afrikanska äventyr i den stora staden och ville inte.
Själv jobbar jag med bokföringen som har en tendens att inte vilja stämma så det kräver extra arbete och tankeverksamhet för att hitta var felet ligger.... Förhoppningsvis ska jag i veckan kunna lämna över detta till två andra medarbetare så att jag kan få tid att jobba med det som jag tror borde vara min uppgift här. Vi får väl se hur det blir.
Skulle så gärna vilja skriva om en massa fantastiska saker. Men idag är nog "one of these days"... när livet är lite "tradigt".
Mannen befinner sig på äventyr i den tropiska regnskogen och jag kunde ha följt med, men dottern har nog av afrikanska äventyr i den stora staden och ville inte.
Själv jobbar jag med bokföringen som har en tendens att inte vilja stämma så det kräver extra arbete och tankeverksamhet för att hitta var felet ligger.... Förhoppningsvis ska jag i veckan kunna lämna över detta till två andra medarbetare så att jag kan få tid att jobba med det som jag tror borde vara min uppgift här. Vi får väl se hur det blir.
Skulle så gärna vilja skriva om en massa fantastiska saker. Men idag är nog "one of these days"... när livet är lite "tradigt".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)