GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

“So get up, take the child and his mother and escape to Egypt, and stay there until I tell you to leave. Joseph got up, took the child and his mother, and left during the night for Egypt.” (Matt 2:13b-14)

It is difficult to imagine how many people will be wandering about or crossing frontiers during this Christmas. Only here in Congo, since September this year, another 250.000 are “on the road”. “Displaced due to the war” is what they are called. However, this year our prayers and thoughts are in favor of those who once fled war and threats of violence or forced recruitment and who now are “sent back home”, to Kongo, by the Swedish Office of Migration.

“Home”, is that in the East where the houses were looted and burnt and where your wife was killed because she couldn’t say where you were? “Home” is that where your son disappeared seven years ago? And you have no idea whether this, now 13 year old, boy is dead or alive.
Or is “home” Kinshasa, where the International Airport is located, some 1000 miles from where you fled? Where people are suspicious of you because you speak Swahili instead of Lingala, where your name is different and maybe also your looks. Can Kinshasa, this huge African melting-pot where the unemploy-ment rate is 80%, where public schools and hospitals are non-functional ever be home?
Well, we don’t know. We pray that those with whom we are in contact shall remain in good spirit and survive Christmas. We pray that support groups in Sweden shall have success but most of all we pray for peace, sustainable peace and reconstruction in eastern Congo, so that fleeing will no longer be necessary.

And we invite You to take part in our prayers. As you celebrate His birthday, and think about Him as one of the world’s millions of refugees, we invite You to pray and act in favor of refugees near you.

May 2009 be a year of Peace and Hope
not only for You
but for the whole world
Anne, Carl, Gabriel o Laetitia Sundberg

Vi ska krossa er...

Human Rights Watch har precis publicerat en rapport om situationen i Kongo. Det handlar om det politiska rummet och hur oppositionen har behandlats och behandlas. Bland annat kan man läsa om det som hände i våras i provinsen Bas-Congo.

Här finns en länk till dig som är intresserad av att läsa om situationen här i Kongo-Kinshasa.

http://www.hrw.org

läs och reagera

Tyvärr är Lys och Jessica inte de enda offren för svensk migrationspolitik.

Här är en länk till den hemsida där man kan såväl skriva under en namnlista som ge pengar. Vi har fått vara med och förmedla pengar här i Kinshasa.

http://lys-och-jessica.info.se/

skäms att vara svensk

...gör jag

Det är nu andra gången som vi fått kontakt med en person som avvisats från Sverige. Vad håller vi på med i Sverige. Denna gång handlar det om en ung flicka, knappt 20, som ursprungligen kommer härifrån Kongo. Men hennes familj flyttade till Dubai för ca 9 år sedan. När hon var 15 blev hon gravid och eftersom sharialagarna gäller i Dubai flydde hon och hennes mamma till Sverige. Hennes lilla dotter föddes våren 2005 i Sverige. Den unga mamman började leva öppet för något år sedan då hon kom in på vårdlinjen på gymnasiet. För 10 dagar sedan kom polisen och hämtade henne på praktikplatsen och hennes dotter från dagis. Sedan eskorterades hon och dottern till Kinshasa av 5 beväpnade poliser. Här har hon ingen familj, hennes släkt finns i Kikwit, men med dem har hon inte haft kontakt sedan hon var liten. Hon släpptes av i Kinshasa med 100 USD på fickan. Hon hann knappt få packa sina och dotterns tillhörigheter, inte heller fick dottern som är knappt 4 år något skydd mot infektioner eller andra vaccinationer man brukar anse viktiga när man reser till ett land i tropikerna.

Igår eftermiddag, söndag, kom hon till vårt hem sedan jag fått ett telefonnummer till en kontakt här i Kinshasa. Dottern var med. När jag frågade henne om hon var i kontakt med sin mamma som fortfarande gömmer sig någonstans i Sverige sa hon att hon inte ville eller vågade prata med henne. Mamman bara gråter och för att hålla ihop orkar hon inte prata med henne. Hon måste försöka vara stark för dotterns skulle. Vi hade fått besked från ett par församlingar på hennes hemort i Sverige att de skickar lite pengar och jag fick förmedla ett förskott på detta. Vi hade också ett myggnät som besökande svenskar välvilligt lämnat efter sig som vi kunde ge henne och dottern.

Jag hoppas att några av er som läser detta försöker engagera er och göra något. Det är inte roligt att vara svensk i dessa dagar. Tydligen är det lättare för de som kommer från Rwanda att få skydd i Sverige. Jag vet inte om det bara är rykten som går, eller om det är sant. Jag har ingen möjlighet att kolla, men om du har så gör det.

Malaria igen....

Det är så fruktansvärt tröttsamt med malaria. Nu gjorde jag samma tabbe igen.... Jag tog malariakur och tyckte att jag var frisk, satte igång att jobba för fullt och så...pang, bom.... så säger kroppen ifrån, hehä du....

Så nu har jag vilat en hel vecka och förhoppningsvis ska jag kunna vara på jobbet på måndag igen. Typiskt att sånt här kommer precis när man har som mest att göra. Men så är det. När man är det minsta nerkörd, så kommer gärna malarian som ett brev på posten, höll jag på att säga. Men här kommer ju faktiskt inte posten, inte på ett år. Jo det vill säga för några veckor sedan fick jag ett lass post, men sen har det inte blivit mer.

Fortfarande problem i östra Kongo. Man talar om angolaner och andra utländska trupper som tydligen är inblandade och inte minst Rwanda.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7726690.stm

Förvirrad situation i Östra Kongo

Här i Kinshasa är det lugnt, som om ingenting hänt. Visserligen var vi på alerten i förrgårkväll då vi fick varningar om att man kunde vänta sig frustration mot MONUC (FNs mission i Kongo), det var lite tommare på gatorna under onsdagskvällen och morgonen igår torsdag.

Mer om situationen i öst kan man läsa på BBC News Africa och The Guardian:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7701269.stm

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/oct/31/congo-united-nations

Kriget i Nord Kivu och ny regering

Här kan ni läsa om den nya regeringen i Demokratiska republiken Kongo:

Det är Radio Okapi som skriver:

http://www.radiookapi.net/index.php?i=53&a=20834

De skriver även om kriget i Nord-Kivu som nu närmar sig Goma:

http://www.radiookapi.net/index.php?i=53&a=20862

På resande fot

Hemma igen i Kinshasa.....

Jag har varit på resande fot sedan den 9 oktober, först var det fest i Kimpese. 10 - 12 oktober firade CECO 100-års jubiléum. Det är den skola som grundades av amerikanska, brittiska och svenska missionärer. Dit kom de bästa av hela provinsens ungdomar för att läsa vidare. Idag finns det ett universitet också med utbildning i medicin och agronomi bl.a.

Sedan tillbaka till Kinshasa och hämta en svensk delegation och så missionsflyget till Luozi för ett seminarium om kyrka och ekonomi. Det var ett spännande kulturmöte. Det handlade om att förstå det osagda, läsa kroppsspråk, tolka de ord som sas...

Flyg också tillbaka till Kinshasa efter fyra tuffa dagar, fantastiskt att flyga över Kongo-floden, världens 2a största flod.

Nytt besök på fredagen, idrottspastor från Sverige och fotbollsledare från Kongo. Sedan med bil, vår egen, till Kimpese. Jag körde. Där hade vi möte om ett nytt projekt, en fotbollsskola för barn och ungdomar i syfte att ge en meningsfull "fritid", men framför allt genom den lära ut demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Dessutom är syftet att visa att man kan kämpa på plan i olika lag men följa reglerna och vara vänner efteråt, fred och försoning med lite tjusigare ord. Det var också spännande, 15 presumtiva ledare dök upp till introduktionskursen varav 1 kvinna. Hon var verkligen modig. Hon var inte så värst bra på fotboll, men kan kanske få rum i projektet ändå eftersom en del av verksamheten är mera social.

Under tiden vi har varit i Luozi och Kimpese har Demokratiska republiken Kongo fått en ny regering. Premiärminister Muzito hade utsetts tidigare. Mer om detta senare....

Fattar inte hur man tänker i Sverige...

...när det gäller flyktingar. Vi har just fått ta hand om en man som avvisats från Sverige efter 6 år. Han hade fast arbete sedan 2006 på ett tillverkningsföretag i Småland. Väl integrerad i samhället och medlem i en missionsförsamling. Vad den egentliga anledningen är till avvisandet har jag inte förstått, handlar det om att det nu är fred i Kongo??? eller handlar det om att man inte tror på hans historia????

Han kommer från östra Kongo, han har till varje pris försökt undvika att värvas till de olika arméer som fortfarande slåss, Maï-Maï, RCD och FARDC. Han flydde till Sverige via Uganda. Hans fru har sedan blivit förhörd av militär på ett sådant sätt att hon dog. Barnet vet han inte var det finns.

För en vecka sedan kom han hit till Kinshasa i sällskap med 5 svenska poliser och ytterligare en person som avvisades. Han riskerade att fängslas vid framkomsten, men tack vare att det fanns en person vid passpolisen, som kände hans pappa, kunde han rädda honom undan fängelse. Han är nu deprimerad och rädd, känner inte någon i Kinshasa. För tillfället bor han hos den man som hjälpte honom på flygplatsen, men det är inte hållbart hur länge som helst. Han vågar inte röra sig på gatorna, har ingen försörjning och kan knappast få någon. Tidigare var han lärare i östra Kongo och nu hade han fast jobb i Sverige......

Att lämpa av honom i Kinshasa är som om en svensk skulle utvisas från USA och lämpas av i Bryssel eller Milano, fast värre, för det är ju ändå inom unionen....

Dessutom kan han inte återvända till sin hemby, det är uteslutet i nu-läge och varifrån skulle han få pengarna. 300 SEK fick han av svenska polisen.....

Jag fattar inte hur man tänker på Migrationsverket.... i Sverige....

Dessa ständiga elavbrott...

...nu börjar jag bli trött på att inte ha ström, eller bara ha ibland. Vi har nog ström knappt 8 timmar om dygnet. Gissa om det blir varmt i huset?! Just nu går motorn som jag skaffade i november förra året, tack och lov. Tack vare den kan jag koppla upp mig på nätet och använda datorn samt göra min caffe latte. Vad hade jag gjort om jag inte fått mitt kaffe.....

Vi hade faktiskt lite mer än 8 timmar ström förra dygnet. Strömmen kom tillbaka vid 21-tiden och försvann igen idag vid 10-tiden. Så nu tuggar motorn på, diesel kör vi med. Inte bra för miljön, men vad gör man?

Det har faktiskt bara blivit sämre på el-sidan. SNEL, som det statliga elbolaget heter, har stora problem. Men man undrar vart alla biståndspengar tar vägen, eller allt det vi konsumenter betalar. Nu väntar man på reservdelar. Vi är utlovad 40 dagar av dessa avbrott innan man lagat den stora station som förser vår stadsdel och några till med el.

Youssou N'Dour i Kinshasa

Vi har varit på en fantastisk konsert med Youssou N'Dour. Han var i Kinshasa under helgen. Stor gala-föreställning på Grand Hotel på fredagen, 200 $ per person. Den var vi inte på....
Istället gick vi på Halle de la Gombe, en utomhusscen, där kostade inträdet 30$, helt rimligt. Konserten skulle börja kl. 20.00. Som de svenskar vi är anlände vi ca 20 minuter innan. Fullt med folk i baren intill, men inga tecken på att det snart skulle vara konsert. Vi träffade lite andra svenskar från ambassaden och pratade. Så småningom närmade vi oss scenen. Men inte förrän ca 22 kom konserten igång. Men så bra!!!
Fantastisk musik och musiker, och vilka trummor!!! Dansare som var helt otroliga.

Situationen i Kongo

Som alltid är det svårt att riktigt bedöma läget eller sia om vad som kommer att hända. Men här följer det jag uppfattar om situationen i landet:

Bacongo – Bundu dia Kongo

I Bacongo är det nu lugnt, åtminstone på ytan. Dom föll för två dagar sedan angående de fyra som stod anklagade. Två dödsdomar och två minst 20-åriga straff beslutade domstolen i Mbanza Ngungu. I tidningar och radio har det sedan diskuterats om huruvida man borde försöka ställa l’auteur intelligent, alltså Muanda Nsemi , till svars. Han har ju immunitet som parlamentsledamot.

Lärarlöner

I måndag skulle det vara skolstart. Men lärarna kom inte till jobbet. De vägrar eftersom staten ligger efter med lönerna. Vissa privata skolor har startat men inte de statliga skolorna. I tidningarna talas om regeringens misslyckanden. Man hade lovat en skolstart till ett visst datum då allt så att säga skulle finnas på plats, vara ordnat, från statens sida. Lärarna har inte fått löner och kan alltså inte betala sina egna barns skolavgifter.

Man skriver också om att staten ska ha försökt muta lärarna, genom att betala ut vissa pengar. Löneutbetalningar ska dessutom ha skett natten mellan lördag och söndag, alltså den gångna helgen, enligt Le Potentiel.

Läkarna

Enligt uppgift är läkarna fortfarande i strejk, åtminstone till viss del.

Les cinq chantiers

De fem ”byggplatserna” för att få landet på fötter har snarast blivit ett bittert skämt. Den väg vi åker till jobbet varje dag var stängd under 10 månader, det var inte hela vägen bara en bit på ca 500 m. Så lång tid tog det att reparera den biten. Man startar ett byggarbete, sätter dit maskiner, väghyvlar, kommer med makadam. Sedan tar det stopp, inget händer på ca 8 månader, sedan börjar man jobba igen och efter 10 månader är 500 m väg klar….

Men det har påbörjats fler vägarbeten än vår lilla bit, så vi får väl se. Men folk klagar över att inget händer.

Kineserna

Kineserna är här i full frammarsch. De skänker kinesiska maskiner och ska enligt uppgift hjälpa till med både det ena och det andra. Folk uppskattar att de får saker och ting gjorda, men de gör det med egen arbetskraft från Kina. Nästan varje dag på TV är det något nytt projekt där kineser är involverade. Det gäller gruvindustri, vägbyggen, sjukhusbyggen, donationer av läkemedel m.m.

MLC s man i landet ”rånmördad”

I skrivande stund har jag tappat bort hans namn. Men, strax innan jag kom tillbaka till Kinshasa i juli kom denne politiker körande på natten med sin livvakt strax ovanför i vår stadsdel, Ma Campagne. De hade varit på ett bröllop eller stor fest. De stoppas av vad som ser ut att vara militärer, en hotande situation uppstår och livvakten tar till vapen, vilket också militären gör. Politikern dör, livvakten skadas, en av ”militärerna” skadas också. Av många uppfattades det som ett politiskt mord och det har man försökt utreda i två månader nu. Varje dag framkommer nya uppgifter. Allra först anklagades Kinshasas guvernör för att vara den som beställt mordet. Det var den militär som skadades och alltså arresterades som kom med de uppgifterna. Själv hade han dock aldrig mött guvernören, men det var så man hade sagt till honom.

Strax efter detta mord, mördades också en stor artist och det har varit många spekulationer angående hans död också.

Denna situation gör också att vanligt folk inte gärna är ute sent på kvällarna. Kvällen när Laetitia äntligen kom fram med Brussels Airlines var vi ute på Ndjili. Så var även Mama Christine från Nzo Binati. Eftersom de kom fram sent, var klockan ca 01.30 när vi körde hem. Chaufförerna var måna om att köra i konvoj. De körde snabbt och när vi kom fram erbjöd jag papa Célé att för hans säkerhets skull ta bilen hem istället för att gå. Men inte ens det ville han, utan han fick sova över hos mig. Det säger lite om hur vanligt folk bedömer säkerhetsläget.

Jag har dock inte haft kontakt på ett bra tag med ambassaden. De har haft semestrar , men jag kommer att kontakta dem med det snaraste och återkommer då med mer om säkerheten i landet.

Militären

Ett problem som gäller ovanstående är militären som inte heller de fått ut sina löner. En officer lär ha svarat att han aldrig gett sina militärer order att råna och mörda, men att han heller inte förbjudit dem…

En armé i anarki är nog det farligaste för det här landet.

Presidenten och ekonomin

Kritiken hopar sig mot presidenten i första hand och hans regering i andra hand. Jag återkommer senare med mer detaljer om förhållandet mellan Kabila och Gizenga, samt Kamehres roll.

Det händer för lite. Det är sporadiska händelser som blåses upp på TV. Ett vägbygge avslutas, en mängd maskiner kommer från Kina, osv. Men väldigt lite händer.

Dollarn har sjunkit i värde i övriga världen, men här har dollarn ökat i värde i förhållande till FC. Köpkraften minskar alltså för den vanlige kongolesen. Människor får det allt svårare att få det att gå ihop. Det är inget gott läge för Kabila.

Söndagmorgon

Sitter på verandan, njuter av förmiddagen, tar en kopp caffe latte, den viktigaste lyxen som jag unnar mig. Jag har tagit med en expresso och latte maskin, bara för att upptacka att man kunde köpa nästan exakt samma här...

Jo, då Titti kom fram, sent på kvällen dygnet efter. Vi var ute på Ndjiliflygplatsen och hämtade henne. Vi var två Landcruizers från kyrkan. Så när vi hämtat våra passagerare körde vi i konvoj tillbaka genom ett väldigt tomt Kinshasa kl. 01-02 på natten. Chaufförerna ville verkligen inte köra ensamma. När vi kom till vårt hus erbjöd jag vår chaufför att ta bilen hem, men inte ens det ville han. Så han fick sova över i gästrummet. Det finns alltså fortfarande en stor rädsla för vad som kan hända.

Problemet är alla soldater som inte fått sin lön och vars enda betalningsmedel är att hota folk med vapen och råna.

Titti Hilton i Cameroun

Typiskt! När Titti nu skulle flyga ensam till Kinshasa så fastnar hon i Cameroun (=Kamerun) på grund av ett fel på planet. Mellanlanda skulle man, men man kom aldrig vidare för en "fuite de carburant", bensinläcka. Det är ju en fantastiskt tur att de inte fortsätter med ett sådant fel. Där satt jag, Matthieu, en god vän och så chauffören och väntade på flygplatsen, men inget plan och ingen Titti. Då är det ganska fantastiskt med mobiltelefon. Titti ringer med sin speciella signal. Hon har själv spelat in den på min telefon: "Mamma de e Titti som ringer, svara då, mamma de e Titti som ringer, svara då...." Mamma, vi har inte lämnat Yaounde ännu, det verkar vara ett problem.

Sedan utväxlade vi en mängd samtal, där jag fick en del information av Brussel Airlines i Kinshasa och hon fick en del av kabinpersonalen. Så småningom fick vi veta att passagerarna skulle gå av planet. Men Titti ombads stanna med kabinpersonalen, hon hade assistans, tack vara att hon är under 18 år. Sedan "seglade" hon förbi den uppretade skaran av passagerare och fick följa flygvärdinnor och stewards till Hilton Yaounde, där hon fick eget rum. Wow! Pigg som en mört vaknade hon idag och berättade att hon skulle äta frukost 08.30 tillsammans med personalen i Hiltons frukostmatsal. Jag fick telefonsamtal från kabin-chefen igårkväll som meddelade mig var de befann sig och att hon hade ansvar för Titti och idag har jag fått flera sms om läget och att flyget förväntas komma ikväll ca 23.10 till Kinshasa.

Så vår 17-åriga dotter är i Yaounde, Cameroun, Calle i Skummeslöv, Gabriel i Malmö (haur du sitt Malme haur du sitt varlden) och jag i Kinshasa, DRC.

De´ e´måndagmorgon...

.. och mitt huvud känns så tungt.

Fast inte av samma skäl som för Povel Ramel. Det är ju torrperiod, men himlen är tung, heltäckande skyar, ingen sol. Igår regnade det till och med, vilket är ytterst ovanligt i augusti. Regnen ska inte komma förrän i oktober. Jag har alltid varit påverkad av lufttrycket, jag borde ha en barometer här. Det är ett släktdrag, mina systrar har det likadant.

Ny vecka, lite tungt, eftersom det är så mycket att göra. Men jag längtar absolut inte härifrån. Har så underbara kollegor så jobbet är roligt. Bara frustrerande att inte hinna med allt man vill.

Här i Kinshasa fortsätter den intressanta rättsprocessen att finna vem som mördade en av MLCs ledare. Igår visade man på TV hur hans säkerhetsvakt fick demonstrera hur han satt i bilen och vad som hände i en rekonstruktion, alla advokater, domare, jury var på plats för att bilda sig en uppfattning om hur det gick till. Det handlar om huruvida det enbart var ett väpnat rån eller om det faktiskt var ett politiskt mord. Det finns mycket underligt i det hela. Befolkningen i gemen är nog övertygad om att det låg politiska skäl bakom. Det är guvernören i Kinshasa som av en av de tillfångatagna förövarna hävdar ska ha gett order om överfallet. Överfallet skedde i mitt bostadskvarter.... Vi får väl se om sanningen kommer fram...

Tid

Tid ett relativt begrepp. Tiden går snabbare ju äldre man blir. Hur går det ihop med att tid är det enda vi har, eller är det bara stunden just nu.

Just nu är jag så frustrerad över att inte hinna med allt som måste hinnas med. Är livet bara arbete? Oftast här i Kongo så känns det faktiskt som att det är stunden just nu och människan framför mig som är det viktigaste. Men omvärlden kryper allt närmre på här också. E-mail, telefon, Skype..... allt gör att det snurrar fortare och fortare. Posten är det enda som blivit sämre även här. För två veckor sedan fick jag post från före jul, inklusive min deklarationsblankett som skulle varit inlämnad för den 2 maj. Jag har nog blivit skönstaxerad. Ska försöka få kontakt med myndigheten för att förklara att jag inte med flit låtit bli att deklarera.

Kommunikationen går snabbare, men det faktiska livet kan inte levas snabbare. Det tar tid här för att göra saker. Vägarna tillåter inte att man snabbt kan ta sig från A till B så att man kan undersöka allt som till exempel biståndsorganisationerna hemma i Sverige vill ha svar på. Visst är det ok att man skärper kontroll och krav så att pengar inte hamnar på fel ställe. Men var finns förståelsen för att inte allt kan göras i den hastighet som Sverige önskar.....

Hela den här veckan har gått åt till utvärdering, revision. Jag och projektledaren här i Kongo har jobbat som små blå. Han har jagat fakturor från olika företag som man betalat, kvittona finns men inte själva fakturan. De måste fram, chauffören jagar mellan kontoren i Kinshasa och revisionsfirman. Så blir allt klart och så tror vi att vi kan pusta ut och fortsätta med nästa sak. Men då kommer frågorna igen. Har ni gjort en förundersökning som gör att ni kan mäta enligt de indikatorer ni angett i ansökan, hur kan ni veta att det är si eller så? Var ska resten av pengarna komma ifrån när ni söker 25% av kostnaden för att köpa en bil? Var finns stadsplanen och fastighetskartan för tomten där ni ska anlägga fotbollsplanen för ungdomsprojektet... osv osv

Om jag vill köpa en bil i Sverige och ber att få låna 25 % av kostnaden, måste då banken veta vem som står för de 75 %???

Vi ska snart sätta igång och jobba igen och försöka svara på alla frågorna. Jag beundrar särskilt min kollega som orkar svara om och om igen på olika biståndsgivares alla frågor. Han vill jobba för att förbättra situationen i landet. Han borde vara utled på att vara beroende av dessa biståndsgivare som säger att behoven ska komma från "basen" men sedan ändå bestämmer vilka behov man vill ge pengar till, trots "basens" uttalade egna behov....

Ja, ja, jag ska ta mig samman snart och börja om igen..... med jobbet......

La journée de parents

Idag är det föräldrarnas dag här i Kongo. Så det är en röd dag. Vad gör man då för att fira sina föräldrar? Jo, man går till kyrkogården och gör fint sina föräldrars grav. Här växer ju gräset eller ogräset så oerhört snabbt och högt att alla kyrkogårdar efter några månader ser ut som savannen. Det finns ingen kyrkogårdsförvaltning här så allt vilar på familjen om det ska bli fint. Idag röjer man ogräset och gör fint på graven, kanske placerar man en ny plastblommekrans i starka färger, säkert häller man också lite nsamba, palmvin, rättar till det som trillat, en vinflaska eller en balja. Ceremonin sköts av de barn som kallas bana bambuta, barn till en pappa, eller barn till en mammas bror. Man skjuter också ett skott innan man går in på gravplatsen, för att blidka förfädernas andar. Om man inte skött sitt uppdrag finns risken att det går en illa. Den som förlorar sitt jobb eller blir sjuk, funderar över om det kan bero på att man inte var med och iordningsställde graven. Då får man söka upp den äldste bland bana bambuta och be honom ordna vissa ceremonier så att man kan be om förlåtelse. Om man sköter sitt uppdrag får man i gengäld välsignelse och lycka i livet.

Jag sänder en tanke till mina förfäder, man blir påmind om familjens betydelse här. Jag måste vara lite afrikan, som min man säger, eftersom jag gillar att gå till kyrkogården hemma i Sverige.

Men den 1 augusti är också min och Carls förlovningsdag. För 34 år sedan på en bergssluttning i Norge bytte vi ringar. Inget tramsigt amerikanskt fjanteri med en överraskning från en pojkvän som helt plötsligt presenterar en ring. Utan det var ett beslut som tagits gemensamt, pengarna hade sparats för att vi tillsammans skulle byta ringar som man gör i Sverige. Vi lovade varandra till varandra. Det tycker jag är viktigt att fira. Så förhoppningsvis får Calle en blombukett från mig idag. Han ringde i morse och gratulerade mig och oss. Puss!

Nsikumusu eller väckelse i Luozi

Jag har varit på väckelsekampanj, i Luozi. Det var gudstjänster, bibelstudier, sång och musik och extas. Ordet för väckelse är nsikumusu, men det är också ordet för extas, eller när Guds ande drabbar människor. För antropologen är det oerhört spännande att delta och studera. För representanten för SMK viktigt att representera och följa.

När jag kom tillbaka till Kinshasa hade ryktet redan gått före att Mama Anne hade minsann kunnat dansa fram (dvs röra lite på höfterna till musik) när hon skulle presenteras. "Elle s'intègre facilement" var omdömet. (ungefär: hon låter sig integreras, lätt).

Också denna gången flög vi till Luozi, men det var inte så bra väder som i oktober förra året, utan typiskt torrtidsväder, molnigt och ingen sol. Å andra sidan är det oerhört skönt för en nordbo, ungefär som en bra svensk sommar temperaturmässigt. Lite svalt på nätterna så att man får ta på sig lakanet och ibland till och med filten.

Efter de fyra dagarna med väckelsemöten så var det dags för annat jobb: utvärdering av två projekt som finansierats av SIDA via SMR (Svenska Missionsrådet) och Svenska Missionskyrkan. Vi har besökt skolor som upprustats, träffat lärare, rektorer och elever för att kolla utfallet. Kurser som lärarna deltagit i, har de haft någon verkan. Har man fått de läromedel som utlovats osv. Vi har besökt Luozi, Mawanda, Kimpese, Lukala, Nkuilu Ngongo och Inkisi och så till sist tillbaka till Kinshasa igår fredag. Bara en dags försening.

Världens centrum

Var ligger det? När man är i Sverige har man nog en tendens att uppleva att man befinner sig ganska nära världens centrum. Åtminstone tror man sig vara mitt i händelsernas mitt. Men det är verkligen relativt. Nu när jag är tillbaka i Kinshasa tycker jag att jag återigen befinner mig mitt i världens centrum. På ett sätt har jag ju rätt för Kinshasa ligger nästan mitt på ekvatorn och skulle i så mening kunna förklaras vara i centrum....

Vi vet att det ekonomiska världens centrum egentligen ligger någonstans i Asien, att vi i Europa tillhör den gamla världen och att superkrafterna delvis befinner sig i väst, medan de som utmanar den militära makten befinner sig i öst.

Jag tror att det finns i en potential i Afrika som kan komma att märkas så småningom och jag tycker att det är otroligt spännande att få vara här och se och uppleva.

Under "semestern" hemma i Sverige hann jag inte med att skriva någonting alls på denna blogg vilket möjligen antyder att livet snurrar ganska fort i Sverige. Men tro inte att man ligger på latsidan här. Jag har redan hunnit ha ett antal arbetsmöten och nästa vecka åker jag till Luozi för att dels vara med om en väckelsekampanj och dels arbeta med det humanitära projektet för Bas-Congo.

Stackars män i Kinshasa

Som socialantropolog är det intressant att fundera över den panik som just nu griper Kinshasa. Män blir av med sina penisar på ett mystiskt sätt. Det är "sorcerers" (trollkarlar) som bara genom att röra vid en person, i detta fallet män, stjäl deras könsorgan.

I onsdags gick myndigheterna ut på TV och sa att de som ligger bakom dessa rykten ska straffas. Men det hindrar inte att män är rädda.

13 personer har arresterats misstänkta för att vara trollkarlar, enligt Reuters, och för att ha stulit eller krympt mäns penisar. Det har varit flera som nästan blivit lynchade efter att ha anklagats av folk för att vara en sådan trollkarl.

När polisen försöker säga att mannen fortfarande har sitt organ så säger de att den har blivit så liten, eller att de blivit impotenta. - Hur vet du det om du inte har försökt använda den? ...

En del anklagar till och med Bundu dia Kongo i Bas-Congo för att ligga bakom dessa uttryck av häxeri.
"Tt's real. Just yesterday here, there was a man who was a victim. We say. What was left was tiny," said 29-year-old Alain Kalala, who sells phone credits near a Kinshasa police station. - Reuters.

Hipp, hipp, hurra!!!!

Idag är det min födelsedag! Var uppe 5.30 för att skicka pass till Ruth i Luozi med flyget. Ingen sång, inga blommor, inget kaffe på sängen. Saknar verkligen familjen idag.

Ikväll ska jag fira tillsammans med några av kollegorna och så de tre fotbollsvolontärerna från Brazzaville som kommit över till Kinshasa. Vi ska äta middag på Chez Philo. Det ska iallafall bli trevligt.

Kinshasa är otroligt varmt nu. April är den varmaste månaden och det är så varmt att till och med lokalbefolkningen klagar.

Intryck från Luozi

Förra veckan var jag i Luozi. Vi skulle jobba med kyrkans projektkoordination för att sammanställa det nya femårsprogrammet. Samtidigt ville vi se hur situationen var efter polisens insats mot Bundu dia Kongo.
Det fanns polisiära styrkor kvar. Enligt befolkningens intryck var dessa militärer i polisens uniform. De flesta talar inte kikongo utan swahili vilket innebär att de kommer från östra Kongo.

Flera hus i Luozi hade brännts ner i jakten på BDK:s medlemmar. Tyvärr drabbade detta minst lika många "vanliga" människor. Vi besökte ett par av dessa människor. För att nå dem fick vi be om lov av polisen att passera en avspärrning. Jag träffade den gamle pensionerade pastorn och hans fru framför deras kökshus som de nu bodde inklämda i efter att deras hus bränts ner. Hur ska de ha råd att bygga upp sitt hus igen. Staten tar inget ansvar. Pensionen får de inte ut heller.... De var helt förtvivlade. De råkade bara bo i närheten av BDK:s samlingsplats. De hade flytt ut i skogen när polisen började skjuta och när de kom tillbaka sa polisen att om de inte hade flytt så hade man inte bränt deras hus. Vad svarar man på den logiken?

På flera håll i Bas-Congo sköt man rakt in i folkmassan. Flera dödades, men inte heller det vill regeringen kännas vid. Det är enligt regeringen lögner som BDK sprider ut.

Matisse är död

Tänk att man kan fästa sig så vid en liten katt. Matisse kom till mig för ca 2 månader sedan, då var han nog ca 8 veckor, mager, svart och inte så gullig. Men han tog mitt hjärta. Han hade ett utseende som de egyptiska katter som avbildats på pyramidernas tid. Kanske hade han gener från någon raskatt. Han borde nog ha hetat något annat mer ädelt egyptiskt. Gérard hade med honom en dag. Jag hade sagt att jag ville ha en svart katt. Han åt av hjärtans lust och var gång han hade ätit var magen som en liten kula som stod ut på var sida om hans magra kropp. När man klappade honom på ryggen kände man varje kota. Men han la på hullet utan att bli tjock.

Så försökte Gérard och jag att börja vänja hunden, Hobbe, vid att det nu skulle finnas en katt i huset. Hobbe får aldrig gå in så Matisse hade en fredad zon inomhus. Vi trodde nog att det skulle gå, så småningom. Matisse smet ut varje morgon medan jag såg efter att Hobbe inte rusade efter honom. Hobbe stod så småningom kvar på verandan medan Matisse åt gräs eller bara slickade av vattnet på de tjocka gräs-bladen.

I torsdagskväll när vi kommit hem från Kimpese hade jag besök och när personen skulle gå öppnade jag verandadörren och framför mina fötter smet Matisse ut. Utanför dörren stod Hobbe som bara högg till. Jag försökte förtvivlat öppna käkarna på Hobbe, men utan resultat, den lilla katten skrek och försökte förtvivlat komma loss. Jean, min nattvakt, kom och slog på Hobbe och till sist släppte han taget. Matisse sprang åt sidan och när jag skulle ta upp honom såg jag till min fasa att ena ögat hängde utanför. Jag lyfte upp honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ropade igen på Jean som fick hålla honom på bordet medan jag rusade in. Jag ringde på vännerna från Sverige som befann sig på Nzo Binati. Ingvar och Torgny kom. Det var Torgny som fick "put him out of his misery". Jag storgrät. Hur kan man gråta så för en liten katt?

Nu tänker jag på Matisse varje gång jag går till dörren och Hobbe har jag svårt för nu. Han har förstått att jag är sur på honom, men han förstår givetvis inte varför.

Naturligtvis är detta petitesser när man tänker på människors situation i det här landet. Men jag tror att vi alla har behov av att ha en sfär där vi mår bra och Matisse var en del av den sfären för mig och därför betydelsefull.

Nu har Jean begravt Matisse mitt i gräsmatten. Jag satte några kvistar med Hibiscus igår och idag har Jean planterat ett träd, en akacia på platsen till minne av Matisse. En del säger att djur inte har någon själ och därför inte skulle ha något evigt liv. Men hur kan Gud ge oss en himmel där djuren saknas.....???

BDKs föreningstillstånd är indraget

Igår sammantträdde ministerrådet här i Kongo. Information har läckt ut att man beslutat att dra in BDKs "föreningstillstånd". Varje förening måste ha tillstånd från staten för att få lov att verka. Detta har nu BDK förverkat enligt ministerrådet.
Läs mer på Radio Okapi, FN-stödd radiostation som även svenska SIDA är med och stödjer: http://www.radiookapi.net/index.php?i=53&a=17636

Uppstått har Jesus, hurra, hurra, Han lever, han lever, han lever än,
Han lever, han lever, han lever än.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger där inne kvar, men själv är han inte där,
Själv är han inte där.

Glada tackar vi Jesus. Tack Herre att döden blir kort.
Vi ska få leva hos dig en gång. Du tar oss från döden bort,
Tar oss från döden bort.

Ny ska Gud göra mänskan, allt gammalt och trasigt blir bytt.
Himlar och jord ska förvandlas då när gud skapar allting nytt,
Gud skapar allting nytt.

Uppstått har Jesus, hurra, hurra, Han lever, han lever, han lever än,
Han lever, han lever, han lever än. (Ps 520, Margareta Melin)

GLAD PÅSK

Vad händer i Bas-Congo?

Medan omvärldens fokus är riktat på östra Kongo kan det ske märkliga saker nästan i skymundan i andra delar av detta enorma land.

Den 26 februari skickades statens kravallstyrka, Police d'Intervention Rapide, över floden till Luozi för att återställa ordningen i Bas-Congo. En religiös rörelse, Bundu dia Kongo (=Kongoförbundet) hade nämligen ersatt statens gränspolis och tulltjänstemän med sina egna adepter. "Vi är ju samma folk på båda sidorna om gränsen så varför ska vi behöva betala för att hälsa på våra släktingar i Kongo-Brazzaville?"

Bundu dia Kongo har skapat problem i provinsen, bl.a. är de emot såväl katolska kyrkan som den protestantiska kyrkan därför att dessa har fört in en västerländsk religion, en västerländsk Jesus. De har också protesterat mot att skolorna tar betalt av föräldrarna för viss del av barnens skolgång. Det står i lagen att det ska vara fri skolgång och så pryglar man de skolledare som försöker få föräldrarna att betala. Man bränner även häxor och trollkarlar, vilka man kan hjälpa till att hitta. Så det är en blandning av religiös och politisk rörelse. Ledaren Muanda Nsemi skapade även ett politiskt parti och genomförde en valrörelse som gav honom en plats i parlamentet, därmed har han politisk immunitet och kan inte åtalas för den oro hans rörelse skapar.

Att regeringen inte kan acceptera att dess gränser kontrolleras av en politisk/religiös rörelse är för gemene man helt begripligt. Men när polisen i sin nit att kväsa detta uppror själv bränner hus och skjuter in i deras samlingslokal, då går man över gränsen. Hur ska en sådan stat vinna förtroende? Det är många fler döda än vad som anges officiellt. FN undersöker för tillfället och har hittat några massgravar. Läs gärna FNs nyhetsorgan http://www.irinnews.org/Report.aspx?ReportId=77150, eller BBC
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/7299534.stm och även på Svenska Missionskyrkan http://www.missionskyrkan.se/templates/Page____7540.aspx

Risken finns att detta kommer att slå tillbaka på regeringen förr eller senare. Förtroendet för president Kabila minskar, om det redan inte nått botten.

Makt åt Kongos kvinnor!

Pouvoir aux femmes congolaises!

Det var vår biståndsministers budskap till Kongos ledning då hon var på officiellt besök i januari. Gunilla Carlsson höll tal på franska vid mottagningen på svenska ambassaden. Hon klarade det med den äran trots att hon nog inte är fransktalande.

Däremot kan man ju så här i efterhand undra om de pengar som svenska staten spenderade på fredskonferensen i Bukavu verkligen kom till någon verklig nytta. Massor med människor slogs om att få ut sitt "per diem", många vackra ord sades och till slut även ett dokument som efter en del trixande kunde skrivas under av alla. Det var ett problem för general Nkunda att den kongolesiska armén inte beskrevs som "belligérant". Men till sist lyckades man få alla underskrifter.

Men sen då. Det är nu, efteråt det gäller. Ska avtalet följas eller inte. Hur ska man lyckas att få de soldater som ursprungligen kommer från Rwanda att återvända. Vad har de att återvända till? I tidningarna idag talas det om östra Kongo som ett nytt Darfur....

Jag är böjd att hålla med Gunilla Carlsson, makt åt Kongos kvinnor. Jag tror faktiskt att det skulle bli bättre. Det är kvinnorna som föder familjen på alla sätt. De står för överlevnaden, medan männen i stor utsträckning står för våldet. Visserligen försöker en del män här att hävda att det även finns kvinnor som våldför sig på män..... Men antalet kvinnor på sjukhusen i östra Kongo med förstörda underliv, talar sitt tydliga språk.

Malaria, amöbor och annat ...

Det är inget kul alls att drabbas av malaria, om nu någon till äventyrs trodde det. Sedan jag kom till Kinshasa i oktober förra året har jag haft förmånen att må bra ända tills i början av januari 2008. Ingen bra början på det här året.....

Vi var i Brazzaville, vår dotters födelsestad, på besök, när det "kom över mig". Det började med en allmän olustkänsla, svagt illamående, lite huvudvärk på morgonen. Jag mer eller mindre tvingade i mig lite frukost. Men vid 11-tiden var det kört. Vi hann knappt hem till vårt rum och toalett innan det började. För mig har det alltid börjat just så. Jag vände ut och in på kroppen ett antal gånger och insåg att jag inte skulle orka med att åka tillbaka över till Kinshasa som det var planerat. Sedan kom feber, men inte så allvarligt. Vi fick stanna ett dygn till i Brazzaville medan jag påbörjade en behandling med hjälp av Malarone.

Som om detta inte var nog har jag nu, 10 dagar senare drabbats av amöba. Jag som hela tiden svarat mina kära föräldrar att jag mår oförskämt bra, när de oroat frågat om min hälsa. Efter två dagar med diarré lämnade jag avföringsprov till närmaste klinik, inte enkelt i det tillstånd jag befann mig. Som väl var kunde jag ringa för att få besked två timmar senare. Jo då, de hade funnit "cystes", dvs amöba i viloform. Så kan de överleva väldigt länge. . .

Så då var det bara att fråga min kollega, doktorn, om behandling. Tål du Flagyl? - Ja, det tror jag, var mitt svar. Så nu fick jag mitt livs kalldusch. Jag har varit som en zombie i snart 5 dagar, fullständigt uttröttad, utan ork eller förmåga att ens ta minsta beslut. Fruktansvärt. För att inte tala om den "tradiga" smaken i munnen, metallisk kallas den på fackspråk. Inget smakar.

Men idag mår jag äntligen något bättre, åtminstone har jag bestämt mig för det. Oj, jag har minsann orkat ta ett beslut! Jag har också druckit min första caffe latte på 5 dygn vilket kanske har gjort sitt till och nu har jag den andra bredvid mig.

Förresten

GOD FORTSÄTTNING PÅ 2008